Östra Herrestad för ca 100 år sedan

Österlens Museum förfogar över Föreningen för Fornminnes- och hembygdsvård i Sydöstra Skånes stora bildarkiv om ca 100.000 foton (ingen vet riktigt hur stor den är, men inventeringsarbetet går framåt). Många bilder är okända för oss och vi skulle behöva hjälp från allmänheten med information om bilderna. Är det någon av läsarna som vet vilka som är med på denna bilden?
Fotot tror jag är taget i Östra Herrestad ca 1920 en försommardag. Har ni någon information att ge, hör gärna av er till museet ulf.danell@simrishamn.se


/Ulf Danell
Arkivarie på
Österlens Museum

Berättarfest på Österlen 2016

 

 

 

 

En gång för länge, länge sedan väcktes Solen av ljudet från bronslurar. Det var människorna som ville att hon skulle vakna och stiga upp. De längtade efter ljus och värme, de längtade efter gryningen.

 

Solen sträckte på sig och gäspade. Hon var morgontrött och ville helst rulla ihop sig och somna om. Då hördes det starka ljudet från jorden igen. Solen skakade sitt hår så att det slog gnistor om det och böjde sig ner över den blanka vattenytan. I ljuset från hennes nyvakna ansikte hoppade fiskarna i det glittrande havet. När hon kisade anade hon horisonten långt där borta och morgonskeppet som väntade på henne.

 

Det kan gott vänta, tänkte Solen och dröjde sig kvar i nattskeppets vagga. Hon blundade och skulle just till att somna om när en av fiskarna sprätte till med sin stjärtfena och nattskeppet krängde till. Solen tappade balansen och flög i en vid båge tills hon landade på morgonskeppet som förde henne mot gryningen. Så började Solens resa över himlavalvet.

 

Det här är början av en berättelse, så som jag brukar berätta den, utifrån de bilder som hittats bland ristningar på hällar och rakknivar från bronsåldern på Österlen. Här har jag formulerat den skriftligt, men den blir förstås annorlunda när jag berättar den muntligt och den förändras lite varje gång jag möter en ny publik. Bronsålderns bildspråk berättar om Solens ganska dramatiska resa upp till zenit, himlens högsta punkt, och avslutas med solnedgången där Solen går ombord på ett nattskepp. Berättelsen har en början, en vändpunkt och ett slut samt en huvudperson (Solen) vilket ger den en stomme, ett skelett, som berättaren kan brodera vidare kring med sina egna ord. Och det muntligt berättande kan i sin tur få lyssnaren att skapa egna bilder inom sig. Det händer ofta att åhörarna kommer fram till mig efter ett berättarmöte och säger att de såg bilder för sin inre syn när de lyssnade till berättelsen. Då förstår vi att någonting värdefullt har hänt, det har skett ett möte mellan berättaren, berättelsen och lyssnarna – ett möte där vi alla varit medskapande.

 

Berättandet, i dess olika former, är förmodligen lika gammalt som mänskligheten själv. Det handlar om vårt behov av att kommunicera, att klä våra föreställningar och upplevelser i ord, bilder, toner, rörelser – vi har många språk att berätta med och vi har ett behov av att uppleva berättelser. Från bronsåldern finns berättelsernas bilder kvar på hällar och föremål och kring dem kan vi fortsätta att berätta. De urgamla berättelserna om hur det är att vara människa, hur vi upplever vår tillvaro och föreställer oss det obegripliga fylls med nytt stoff och fortsätter att egga vår fantasi. Idag vet vi att det är jorden som rör sig, inte solen som stiger upp från horisonten i öster. Men vi använder fortfarande begreppen ”soluppgång” och ”solen går ner”, ta bara en titt på den populära solfilmen som visas i SVT:s nyhetsprogram på fredagarna, nu när året vrider sig från mörker till ljus.

 

De gamla berättelserna lever än och nya kommer ständigt till. Det blir berättarfest på Österlen i år, för alla som vill lyssna och berätta. Håll utkik efter ”Berättarfest på Österlen 2016” som invigs på Österlens museum den 25 juni och pågår runt om på Österlen till den 2 juli.

 

Maria Heijbel

Berättare

 

Skatten från Rörum

1958, jämnt 300 år efter freden i Roskilde, då Skåne blev svenskt, hittade skolvaktmästare Evald Persson 14 danska silvermynt i en klump strax söder om Rörums by. Mynten hade utsatts för brand, som varit så stark att mynten smälts samman. Evald anmälde fyndet, som man bör, till Österlens Museum och landsantikvarien. För ovanlighetens skull, gick riksantikvarien med på att låta Österlens Museum få behålla fyndet, och det är fortfarande i museets ägo.
De äldsta mynten är två markmynt från Christian IV´s regering. Det allra äldsta är präglat under myntmästare Hans Fleming (1612-1614). De yngsta mynten, bland annat en stor 4-markare, är från Christian V´s tid (1670-1699). Det innebär att man kan datera nedläggningen någotsånär. Det troligaste är att mynten gömts undan i samband med danskarnas försök att återinta Skåne åren 1678-1679.
En historia om att snapphanarna skulle ha bränt ner Rörums by har florerat i trakten, och den historien verkar trolig med tanke på det här fyndet. Tydligen skulle gästgivaren i Rörum ha lierat sig med snapphanar som gömde sig på Stenshuvud, och lett till att byn brändes ner. I så fall skulle väl snarare svenskarna vara skyldiga till nerbränningen. Men det lär vi aldrig få veta säkert.

//Ulf Danell
numismatiker och arkivarie på
Österlens Museum

Oberäkneligt magasinsarbete

Idag är det den 29 mars 2016. Jag är lite efter i planeringen. Så här dags under detta verksamhetsår skulle jag egentligen ha lagt sista handen vid uppordningen av vårt nya, tillfälliga magasin var det tänkt. Men så kom verkligheten emellan och direkt efter jullovet kastades vi i ”magasinsgruppen” här på museet in i vad man kan kalla det oberäkneliga magasinsarbetet.

Torsdagen den 7 januari stod vi här, ivriga att ta oss an uppgiften att flytta delar av våra samlingar som idag står i de mest trångbodda magasinen till en ny, tillfällig magasinslokal som vi hade fixat före jul. Nycklarna hade vi i handen samt ett muntligt besked från både fastighetsägare och chefspersoner att det bara var att köra. Men så var det några detaljer kvar att fixa. Detaljer som bygglov, kontraktshandlingar, brandsäkerhetsprotokoll, abonnemang för larm, spjällstängningsanordningar, skadedjursinventering, fuktavmätningar, budgetavstämningar och mycket mer. Det ena gav det andra och plötsligt upptäckte jag att jag jobbar som byggnadsinspektör snarare än museiantikvarie! Många papper har det blivit och ganska dyrt också, och då har vi inte börjat flytta ännu.

Då, i januari, var vi alla utvilade efter ett långt jullov, taggade och sugna på att starta nya forskningsprojekt, skriva artiklar och tillgängliggöra våra intressanta samlingar för folket. Planer smiddes, projektansökningar vässades. Till exempel ville vi göra ett kul projekt kring våra mer moderna dräktsamlingar. I textilmagasinets inre rum finns en samling 1900-talsdräkter som bara sprakar av färg och välsydda detaljer, kläder som aldrig ställts ut tidigare. Vi skulle göra dem tillgängliga online tänkte vi, medel skulle vi söka från Fornminnesföreningen. För att beräkna tidsåtgången för ”Projekt Dräkt” mer exakt gav vi oss ner för att räkna antalet dräkter där nere i det inre rummet. Bara för att upptäcka att flera av dem verkade vara mögliga i nederkanterna. Ve och fasa! Det kunde väl inte vara sant!? Mögel är det sista man vill drabbas av i ett musealt textilmagasin. Men tyvärr var det sant. Efter en vattenskada i vintras visade det sig att nära nog 500  föremål hade fått mögelskador där nere i källaren.

Sedan dess har inte bara tråkigt praktiskt mögelsaneringsarbete i källarutrymme dominerat våra arbetsveckor nu i vinter. Även detta har genererat en hel del administrativa detaljer som kontakter med mögelexperter och textilkonservatorer, samtal med skyddsombud och försäljare av specialutrustning för såväl dammsugare som personal, åtskilliga besök på olika byggvaruhus för inköp av olika filter, dräkter och munstycken. Tiden har gått, och vi är långt ifrån klara. ”Projekt Dräkt” har fått ge vika för ”Projekt Mögeldräkt”, åtminstone tillfälligt.

Men nu, mina vänner, efter ett soligt påsklov, står vi äntligen redo att börja jobba med det vi tänkte oss från början! Slutbeskeden från bygglovsansökan är komna, friskluftsmaskerna och mögelfiltren är anlända och hela våren ligger framför oss med härligt, praktiskt magasinsarbete. Pappersarbetet läggs åt sidan och vi är redo att köra! Magasinet, here we come!

/Ulrika Wallebom, antikvarie och samlingsansvarig

Frederik V (1746-1766)

Frederik föddes den 31 mars 1723 på Christiansborgs slott i Köpenhamn. Föräldrarna var Christian VI av Danmark och Sofia Magdalena av Brandenburg-Kulmbach. Frederik var nära att bli kung av Sverige efter Fredrik I av Preussen, men fick se sig besegrad av Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp. I stället blev han kung av Danmark vid hans fars död den 6 augusti 1746. Han tog då valspråket "Ved forsigtighet og bestandighet" (på svenska "Med klokhet och ståndaktighet", på latin "Prudentia et Constantia"). Hans förhållande till Adolf Fredrik var till en början spänt, men efter Adolfs trontillträde 1751 lättade förhållandet och de gifte bort sina barn med varandra. Frederiks dotter Sofia Magdalena blev Adolf Fredriks son Gustafs gemål. Frederik var gift med Louise av Storbritannien, med vilken han fick barnen Sofia Magdalena, Vilhelmine Caroline, Christian VII och Louise av Danmark. Med sin andra hustru, Juliana Maria av Braunschweig-Wolfenbüttel, fick han sonen Frederik. Frederik V drack en hel del, och det gjorde att han bara blev 42 år gammal. Han dog den 14 januari 1766.

1 skilling danske 1764 från Frederik V:s regering.

Ulf Danell

arkivantikvarie,

Österlens Museum

Att resa är nödvändigt!

Vi tror gärna att människor förr var stationära, men se det beror på vad man menar med förr och vilka människor man talar om. Om vi ser till Österlen har det alltid funnit grupper av människor som rört sig mycket och långt. Jag tänker på hantverkarna som gjorde sina gesällvandringar ända ned till Italien ibland, köpmännen som flyttade dit marknaden fanns, sjömännen på sina resor till andra sidan jordklotet. Men efter enskiftet började också bönderna röra sig mer och längre bort. På Ulriksbergs gård vid Ö Herrestad bodde vid tiden vid sekelskiftet 1900 Jeppa Mårtensson med familj. Han skrev dagbok och i museets arkiv har vi bevarat hans dagböcker från åren 1880-1882. Här beskriver han vad som händer på gården i stort sett dagligen och i mycket korta ordalag. Väderläget antecknas dagligen, allmänt, vindriktning och temperatur. Föl och barn föds till gården, ett nytt gårdsmejeri byggs upp, det plöjs och harvas. Men man kan utifrån dagboken också läsa ut att han ibland var på resande fot. De flesta resorna verkar ha gått in till Simrishamn och i samma ärende- att på Tegelbruket köpa tegelrör för dikning. Att dika ut de vattensjuka markerna runt gården var ett av familjens stora projekt. En gång tog jag mig för att räkna antalet dagar som Jeppa med häst och vagn eller tåg tog sig utanför Ö Herrestad. Tro det eller ej men i genomsnitt visade det sig vara var tredje dag. Som längst var han i Malmö för att delta i en mässa.

 

Vad visar detta? Kanske att vi på Österlen har en lång tradition av att resa och att kommunicera med omvärlden även om den bara ligger 10 mil bort.

Lena Alebo

Museichef och innehavare av jojo-kort

Museet på äventyr i England del 2

Våra sista dagar i England spenderade vi på olika museer, för att dels få inspiration men även för att ha möten. Vi började våra museibesök med en resa tillbaks i Londons mörka historia. London Dungeon är ett museum som gör skräckinjagande dramatiseringar av historien. Man går tillsammans i grupp, i mörka och trånga utrymmen. Man leds av olika utklädda guider till olika rum. I dessa rum spelas ett historiskt skådespel. Vi fick göra besök i Towern för att titta på halshuggningar och tortyr, vi besökte Whitechapel under Jack the Rippers tid, vi besökte London under den victorianska perioden då man utnyttjade föräldralösa barn till barnarbete och man gjorde medicinska experiment på fattigt folk. Meningen med London Dungeon var att det skulle vara skrämmande, men tyvärr var det mest obehagligt.

På eftermiddagen hade vi möte på British museum. Med på mötet var Lizzie Edwards, Juno Rae, Jennifer Wexler och Neil Wilkin. Vi fick bland annat prova deras oculus rift glasögon där man klev in i en digital värld. I den digitala världen kunde man gå runt i landskap med rundhus från bronsåldern. Man kunde även besöka en av rundhusen och titta sig omkring. Man kunde trycka på olika föremål och de dök då upp på skärmen i form av 3D-modeller som man kunde snurra på. Vi satt på stolar, som snurrade. Både jag och museipedagogen satt och snurrade på stolarna för att kunna vända oss runt i rundhuset. Det var väldigt roligt och annorlunda känsla. Vi fick även ta en titt på hur de producerade olika 3D-modeller med hjälp av allmänheten på nätet. Dessa modeller användes sedan i deras digitala lärcentrum. Vi fick även se deras olika appar som de använde i museipedagogiken. Bland annat kunde barnen digitalt klä ut sig i olika historiska kläder. En idé som British museum använder sig av är att de ska inte förse publiken med teknik, utan besökaren ska ta med sig sin egen teknik nämligen smarttelefonen. De förser publiken istället med olika programvaror, som ska vara ett sätt för besökaren att maximera sitt besök. De använder sig också av Internet för att visa sina samlingar och utställningar för att locka publik till själva museet.

Dagen därpå åkte museipedagogen Veronica hem, eftersom det var sportlov och museet hade aktiviteter som hon skulle medverka i. Kvar var jag, eftersom jag hade ett möte dagen därpå. Jag bestämde mig för att ta en tur på Naturhistoriska museet för att se vilka digitala lösningar de använde sig av. Jag hade hört att Darwin Centret använde sig av ny teknik. Tyvärr, hittade jag inte detta center, trots att jag gick runt och letade. Men museet var stort. Däremot hittade jag deras app. Jag laddade ner den, men tyvärr hade jag för dålig teckning för att få ner hela under tiden jag var där. Det är viktigt att tänka på, som museum, att om man vill att folk ska kunna ladda ner olika digitala applikationer, så är det viktigt att man har en bra internetuppkoppling. Tyvärr har jag inte haft tid att titta ordentligt på appen. Den är utförlig i alla fall och har en massa information. Efter Naturhistoriska gick jag bort till Victoria & Albert museet, som visar historisk och modern design. Vad jag kunde se, så använder de sig inte alls av några tekniska lösningar och gör de det så är det inte lätt att hitta. Det var ett traditionellt museum där man gick runt och tittade på vackra föremål.

Sista dagen hade jag möte på Petrie museet med Dr Mona Hess från Univercity College of London. Vi tittade på hennes projekt som hade resulterat I en app med 3D-föremål I augmented reality kallad Tour of the Nile. De fungerar på följande vis att man håller mobiltelefonen mot en bild på ett föremål och denna visas då i 3D. Man hade även under projektets gång printat ut 3D-kopier av föremålen. Tanken var att man skulle ha dessa till försäljning bland annat i till filmindustrin. Tyvärr blev detta inte verklighet, men man skulle kunna skapa 3D-kopior av föremål och använda det i pedagogiska syften utan att behöva använda sig av originalet. Man kan komma så nära originalet som möjligt och låta museibesökaren känna på objektet, utan att originalet kommer till skada. Med på mötet var även masterstudenten Fan An. Hennes masteruppsats var om hur man upplevde olika digitala lösningar i en museimiljö. Hon var väldigt intresserad av att få reda på hur besökarna hade upplevt Österlens museums utställning Petroglyfiskt. Hon berättade att British Library håller en tävling för dataspelsstudenter att skapa ett dataspel som grundar sig på litteratur. Detta lät väldigt intressant och jag ska undersöka saken närmare. Kanske något för framtiden, vem vet? Tyvärr, var det dags för mig att ta mig till flygplatsen och bege mig hemåt igen. Men jag hoppas att det snart blir tillfälle igen för ett återbesök hos mina kollegor i England.

 

Jeanette Gimmerstam

Digital Antikvarie

Österlens museum