Skatten från Rörum

1958, jämnt 300 år efter freden i Roskilde, då Skåne blev svenskt, hittade skolvaktmästare Evald Persson 14 danska silvermynt i en klump strax söder om Rörums by. Mynten hade utsatts för brand, som varit så stark att mynten smälts samman. Evald anmälde fyndet, som man bör, till Österlens Museum och landsantikvarien. För ovanlighetens skull, gick riksantikvarien med på att låta Österlens Museum få behålla fyndet, och det är fortfarande i museets ägo.
De äldsta mynten är två markmynt från Christian IV´s regering. Det allra äldsta är präglat under myntmästare Hans Fleming (1612-1614). De yngsta mynten, bland annat en stor 4-markare, är från Christian V´s tid (1670-1699). Det innebär att man kan datera nedläggningen någotsånär. Det troligaste är att mynten gömts undan i samband med danskarnas försök att återinta Skåne åren 1678-1679.
En historia om att snapphanarna skulle ha bränt ner Rörums by har florerat i trakten, och den historien verkar trolig med tanke på det här fyndet. Tydligen skulle gästgivaren i Rörum ha lierat sig med snapphanar som gömde sig på Stenshuvud, och lett till att byn brändes ner. I så fall skulle väl snarare svenskarna vara skyldiga till nerbränningen. Men det lär vi aldrig få veta säkert.

//Ulf Danell
numismatiker och arkivarie på
Österlens Museum

Oberäkneligt magasinsarbete

Idag är det den 29 mars 2016. Jag är lite efter i planeringen. Så här dags under detta verksamhetsår skulle jag egentligen ha lagt sista handen vid uppordningen av vårt nya, tillfälliga magasin var det tänkt. Men så kom verkligheten emellan och direkt efter jullovet kastades vi i ”magasinsgruppen” här på museet in i vad man kan kalla det oberäkneliga magasinsarbetet.

Torsdagen den 7 januari stod vi här, ivriga att ta oss an uppgiften att flytta delar av våra samlingar som idag står i de mest trångbodda magasinen till en ny, tillfällig magasinslokal som vi hade fixat före jul. Nycklarna hade vi i handen samt ett muntligt besked från både fastighetsägare och chefspersoner att det bara var att köra. Men så var det några detaljer kvar att fixa. Detaljer som bygglov, kontraktshandlingar, brandsäkerhetsprotokoll, abonnemang för larm, spjällstängningsanordningar, skadedjursinventering, fuktavmätningar, budgetavstämningar och mycket mer. Det ena gav det andra och plötsligt upptäckte jag att jag jobbar som byggnadsinspektör snarare än museiantikvarie! Många papper har det blivit och ganska dyrt också, och då har vi inte börjat flytta ännu.

Då, i januari, var vi alla utvilade efter ett långt jullov, taggade och sugna på att starta nya forskningsprojekt, skriva artiklar och tillgängliggöra våra intressanta samlingar för folket. Planer smiddes, projektansökningar vässades. Till exempel ville vi göra ett kul projekt kring våra mer moderna dräktsamlingar. I textilmagasinets inre rum finns en samling 1900-talsdräkter som bara sprakar av färg och välsydda detaljer, kläder som aldrig ställts ut tidigare. Vi skulle göra dem tillgängliga online tänkte vi, medel skulle vi söka från Fornminnesföreningen. För att beräkna tidsåtgången för ”Projekt Dräkt” mer exakt gav vi oss ner för att räkna antalet dräkter där nere i det inre rummet. Bara för att upptäcka att flera av dem verkade vara mögliga i nederkanterna. Ve och fasa! Det kunde väl inte vara sant!? Mögel är det sista man vill drabbas av i ett musealt textilmagasin. Men tyvärr var det sant. Efter en vattenskada i vintras visade det sig att nära nog 500  föremål hade fått mögelskador där nere i källaren.

Sedan dess har inte bara tråkigt praktiskt mögelsaneringsarbete i källarutrymme dominerat våra arbetsveckor nu i vinter. Även detta har genererat en hel del administrativa detaljer som kontakter med mögelexperter och textilkonservatorer, samtal med skyddsombud och försäljare av specialutrustning för såväl dammsugare som personal, åtskilliga besök på olika byggvaruhus för inköp av olika filter, dräkter och munstycken. Tiden har gått, och vi är långt ifrån klara. ”Projekt Dräkt” har fått ge vika för ”Projekt Mögeldräkt”, åtminstone tillfälligt.

Men nu, mina vänner, efter ett soligt påsklov, står vi äntligen redo att börja jobba med det vi tänkte oss från början! Slutbeskeden från bygglovsansökan är komna, friskluftsmaskerna och mögelfiltren är anlända och hela våren ligger framför oss med härligt, praktiskt magasinsarbete. Pappersarbetet läggs åt sidan och vi är redo att köra! Magasinet, here we come!

/Ulrika Wallebom, antikvarie och samlingsansvarig

Frederik V (1746-1766)

Frederik föddes den 31 mars 1723 på Christiansborgs slott i Köpenhamn. Föräldrarna var Christian VI av Danmark och Sofia Magdalena av Brandenburg-Kulmbach. Frederik var nära att bli kung av Sverige efter Fredrik I av Preussen, men fick se sig besegrad av Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp. I stället blev han kung av Danmark vid hans fars död den 6 augusti 1746. Han tog då valspråket "Ved forsigtighet og bestandighet" (på svenska "Med klokhet och ståndaktighet", på latin "Prudentia et Constantia"). Hans förhållande till Adolf Fredrik var till en början spänt, men efter Adolfs trontillträde 1751 lättade förhållandet och de gifte bort sina barn med varandra. Frederiks dotter Sofia Magdalena blev Adolf Fredriks son Gustafs gemål. Frederik var gift med Louise av Storbritannien, med vilken han fick barnen Sofia Magdalena, Vilhelmine Caroline, Christian VII och Louise av Danmark. Med sin andra hustru, Juliana Maria av Braunschweig-Wolfenbüttel, fick han sonen Frederik. Frederik V drack en hel del, och det gjorde att han bara blev 42 år gammal. Han dog den 14 januari 1766.

1 skilling danske 1764 från Frederik V:s regering.

Ulf Danell

arkivantikvarie,

Österlens Museum

Att resa är nödvändigt!

Vi tror gärna att människor förr var stationära, men se det beror på vad man menar med förr och vilka människor man talar om. Om vi ser till Österlen har det alltid funnit grupper av människor som rört sig mycket och långt. Jag tänker på hantverkarna som gjorde sina gesällvandringar ända ned till Italien ibland, köpmännen som flyttade dit marknaden fanns, sjömännen på sina resor till andra sidan jordklotet. Men efter enskiftet började också bönderna röra sig mer och längre bort. På Ulriksbergs gård vid Ö Herrestad bodde vid tiden vid sekelskiftet 1900 Jeppa Mårtensson med familj. Han skrev dagbok och i museets arkiv har vi bevarat hans dagböcker från åren 1880-1882. Här beskriver han vad som händer på gården i stort sett dagligen och i mycket korta ordalag. Väderläget antecknas dagligen, allmänt, vindriktning och temperatur. Föl och barn föds till gården, ett nytt gårdsmejeri byggs upp, det plöjs och harvas. Men man kan utifrån dagboken också läsa ut att han ibland var på resande fot. De flesta resorna verkar ha gått in till Simrishamn och i samma ärende- att på Tegelbruket köpa tegelrör för dikning. Att dika ut de vattensjuka markerna runt gården var ett av familjens stora projekt. En gång tog jag mig för att räkna antalet dagar som Jeppa med häst och vagn eller tåg tog sig utanför Ö Herrestad. Tro det eller ej men i genomsnitt visade det sig vara var tredje dag. Som längst var han i Malmö för att delta i en mässa.

 

Vad visar detta? Kanske att vi på Österlen har en lång tradition av att resa och att kommunicera med omvärlden även om den bara ligger 10 mil bort.

Lena Alebo

Museichef och innehavare av jojo-kort

Museet på äventyr i England del 2

Våra sista dagar i England spenderade vi på olika museer, för att dels få inspiration men även för att ha möten. Vi började våra museibesök med en resa tillbaks i Londons mörka historia. London Dungeon är ett museum som gör skräckinjagande dramatiseringar av historien. Man går tillsammans i grupp, i mörka och trånga utrymmen. Man leds av olika utklädda guider till olika rum. I dessa rum spelas ett historiskt skådespel. Vi fick göra besök i Towern för att titta på halshuggningar och tortyr, vi besökte Whitechapel under Jack the Rippers tid, vi besökte London under den victorianska perioden då man utnyttjade föräldralösa barn till barnarbete och man gjorde medicinska experiment på fattigt folk. Meningen med London Dungeon var att det skulle vara skrämmande, men tyvärr var det mest obehagligt.

På eftermiddagen hade vi möte på British museum. Med på mötet var Lizzie Edwards, Juno Rae, Jennifer Wexler och Neil Wilkin. Vi fick bland annat prova deras oculus rift glasögon där man klev in i en digital värld. I den digitala världen kunde man gå runt i landskap med rundhus från bronsåldern. Man kunde även besöka en av rundhusen och titta sig omkring. Man kunde trycka på olika föremål och de dök då upp på skärmen i form av 3D-modeller som man kunde snurra på. Vi satt på stolar, som snurrade. Både jag och museipedagogen satt och snurrade på stolarna för att kunna vända oss runt i rundhuset. Det var väldigt roligt och annorlunda känsla. Vi fick även ta en titt på hur de producerade olika 3D-modeller med hjälp av allmänheten på nätet. Dessa modeller användes sedan i deras digitala lärcentrum. Vi fick även se deras olika appar som de använde i museipedagogiken. Bland annat kunde barnen digitalt klä ut sig i olika historiska kläder. En idé som British museum använder sig av är att de ska inte förse publiken med teknik, utan besökaren ska ta med sig sin egen teknik nämligen smarttelefonen. De förser publiken istället med olika programvaror, som ska vara ett sätt för besökaren att maximera sitt besök. De använder sig också av Internet för att visa sina samlingar och utställningar för att locka publik till själva museet.

Dagen därpå åkte museipedagogen Veronica hem, eftersom det var sportlov och museet hade aktiviteter som hon skulle medverka i. Kvar var jag, eftersom jag hade ett möte dagen därpå. Jag bestämde mig för att ta en tur på Naturhistoriska museet för att se vilka digitala lösningar de använde sig av. Jag hade hört att Darwin Centret använde sig av ny teknik. Tyvärr, hittade jag inte detta center, trots att jag gick runt och letade. Men museet var stort. Däremot hittade jag deras app. Jag laddade ner den, men tyvärr hade jag för dålig teckning för att få ner hela under tiden jag var där. Det är viktigt att tänka på, som museum, att om man vill att folk ska kunna ladda ner olika digitala applikationer, så är det viktigt att man har en bra internetuppkoppling. Tyvärr har jag inte haft tid att titta ordentligt på appen. Den är utförlig i alla fall och har en massa information. Efter Naturhistoriska gick jag bort till Victoria & Albert museet, som visar historisk och modern design. Vad jag kunde se, så använder de sig inte alls av några tekniska lösningar och gör de det så är det inte lätt att hitta. Det var ett traditionellt museum där man gick runt och tittade på vackra föremål.

Sista dagen hade jag möte på Petrie museet med Dr Mona Hess från Univercity College of London. Vi tittade på hennes projekt som hade resulterat I en app med 3D-föremål I augmented reality kallad Tour of the Nile. De fungerar på följande vis att man håller mobiltelefonen mot en bild på ett föremål och denna visas då i 3D. Man hade även under projektets gång printat ut 3D-kopier av föremålen. Tanken var att man skulle ha dessa till försäljning bland annat i till filmindustrin. Tyvärr blev detta inte verklighet, men man skulle kunna skapa 3D-kopior av föremål och använda det i pedagogiska syften utan att behöva använda sig av originalet. Man kan komma så nära originalet som möjligt och låta museibesökaren känna på objektet, utan att originalet kommer till skada. Med på mötet var även masterstudenten Fan An. Hennes masteruppsats var om hur man upplevde olika digitala lösningar i en museimiljö. Hon var väldigt intresserad av att få reda på hur besökarna hade upplevt Österlens museums utställning Petroglyfiskt. Hon berättade att British Library håller en tävling för dataspelsstudenter att skapa ett dataspel som grundar sig på litteratur. Detta lät väldigt intressant och jag ska undersöka saken närmare. Kanske något för framtiden, vem vet? Tyvärr, var det dags för mig att ta mig till flygplatsen och bege mig hemåt igen. Men jag hoppas att det snart blir tillfälle igen för ett återbesök hos mina kollegor i England.

 

Jeanette Gimmerstam

Digital Antikvarie

Österlens museum

Museet på Äventyr i England del 1

Jag och museipedagogen Veronica har precis varit på en fantastisk och lärorik resa till England. Syftet med resan var att få lära sig mer förbindelsen mellan de Storbritanniska öarna och Skandinavien under bronsåldern. Vårt mål var också att få lära oss mer om deras museipedagogiska program och hur de använder digitala lösningar i deras utställningar.

 

Vår resa började med en utflykt till Dover och Isle of Thanet i Kent. Vi mötte upp med Magaret och Marion från The Isle of Thanet Archaeological Society i Dover. Vi tog en kopp kaffe medan vi väntade på Peter Clark, som skulle visa oss bronsåldersskeppet på Dover Museum. Peter Clark var med på utgrävningarna av skeppet samt var ansvarig för att skapa en replika av skeppet. När han dök upp gick vi gemensamt till museet. Han visade oss skeppet och berättade den fantastiska historien bakom utgrävningarna, eftersom det var en exploateringsgrävning hade man kort tid på sig att få upp skeppet och man kunde inte gräva ut hela. Man var även tvungen att dela på skeppet för att få upp det och sedan för att enklare konservera föremålet. Han berättade även projektet med att skapa en replika. Den första replikan man gjorde var också under tid och man var tvungen att ta genvägar för att få det färdigt, dvs man använde sig av moderna metoder för att få det klart. När väl skeppet skulle sjösättas så sjönk det, mitt framför världspressen och allas ögon var på Peter. De bestämde att de skulle göra ett andra försök, men då skulle man enbart gå efter arkeologisk data. De gjorde alltså exakt så som man hade gjort på bronsåldern och använt samma slags material och inga genvägar. Denna replikan var framgångsrik och man kunde ro över Engelska Kanalen med den. Vi diskuterade även om vi i framtiden kunde göra ett projekt tillsammans och 3D-scanna replikan med Humlab på Lunds universitet. Man vet om att Doverskeppet har varit ute till havs, eftersom man funnit havsbottensand i materialet. Men om den har varit så långväga som upp till Skandinavien kan man fortfarande inte säga, men med tanke på hur tekniken går framåt... Så vem vet inom en snar framtid kanske vi vet vart skeppet har seglat och vart träet har avhyvlats. 

Efter Doverskeppet tog vi farväl till Peter och fortsatte färden till the Isle of Thanet med Magaret och Marion. Vi åt lunch på en pub i Sandwich, en stad med medeltida anor. Efter lunchen fortsatte färden till Cliffend Farm där man har grävt ut bronsåldershögar. Man har gjort isotopstudier på skeletten funna i dessa högar och troligtvis så kommer nästan hälften av de döda från Skandinavien. Eftersom det numera är bebyggelse på platsen så var där inte mycket att se, förutom fina hus. Vi fortsatte sedan längs med kusten och tog några otroligt vackra kort av vyerna där. Vi fick även reda på att vid Cliffend Farm är den kustlinjen idag som någorlunda ser ut som under bronsåldern. Kustlinjen på Isle of Thanet har genom tiderna eroderat och finns det några bevis på handelsplatser eller hamnar, så ligger dessa under vatten. 

När dagen började gå mot sitt slut, så åkte vi till det sista stoppet som var föreningens klubblokal. Där visade Magaret och Marion deras bibliotek och vi fick en massa material att ta med oss hem att läsa. Vi fick även reda på att kontakterna mellan Isle of Thanet och Skandinavien troligtvis sträcker sig längre tillbaks i tiden än till bronsåldern. Man har funnit en flintyxa på plasten och en flintexpert har gjort utlåtandet att det är en flintyxa av Skandinavisk typ. Denna flintyxa är från den senare delen av bondestenåldern! Fullmatade med all ny information tog sig sedan väldigt trötta antikvarien och museipedagogen bussen tillbaks till London, lyckliga över att ha blivit så väl bemötta och omhändertagna av dessa underbara människor.

På söndagen tog vi tåget ut till Carshalton Beeches för att träffa vår vapenhandlare hos hans mamma. Dave Chapman bor egentligen i Wales och gör bronsreplikor av bland annat förhistoriska vapen. Han håller även kurser i hur man gjuter bronsvapen, enligt bronsåldersteknik. Vårt mål var att beställa kopior för vår kommande utställning BronsTech, men när vi väl var där fick Veronica en hel del idéer hur man kan använda det i museipedagogiken. Bland annat kunde hon ta med ut en avsatsyxa ut på hällarna och visa att de passar perfekt i inbuktningen av en hällristning. Hon kan även visa alla de olika användningsområdena man använde en avsatsyxa till. Man hade sin yxa i ett läderfodral som man kunde fästa i bältet. Man har funnit sådana bevarade fodral på Irland. Vi pratade en hel del och kom fram till att han hade otroligt mycket värdefull information att dela med sig om hur man använde dessa vapen och redskap under bronsåldern, som vi kan använda både i utställningen och i pedagogiken. Veronica var eld och lågor. Hon ville så hemskt gärna åka på en av hans utbildningarna i bronsgjutning uppe i de walesiska bergen. Efter vårt möte med Dave åkte vi hem för att förbereda oss inför mötet med British Museum dagen därpå. Men mer om det i bloggen nästa vecka.

 

Fortsättning följer...

 

Jeanette Gimmerstam

Digital antikvarie

Österlens museum

Ampulla från Glimminge

Den 6 augusti 2010 mottogs 84, mestadels arkeologiska, föremål, hittade på Storegårds ägor, sydost om Glimmingehus. Ett av dessa har visat sig vara en ampulla (en sorts flaska) av bly, 42 mm i diameter och 8 mm tjock. Dess hals och hänklar är defekta. Ampullor är mycket sällsynta i nordiska fynd. De äldsta var av lera och användes under antiken. Senare, under medeltid, var de flesta gjorda i bly. Den här kan dateras till 11-1400-talet. I ampullan förvarade pilgrimerna vin och vatten till nattvarden, eller helig olja som hade hämtats från det Heliga landet, dvs. Israel/Palestina, eller andra vallfartsorter. Närmast till hands ligger S:t Olof.
På ena sidan pryds ampullan av en sjubladig blomma, på den andra sidan en sexuddig stjärna. Motiven är typiska för pilgrimsampullor från medeltid. Den har ÖM 2010/175 i föreningens samlingar på museet.


Ulf Danell
Arkivantikvarie,
Österlens Museum