fredag 11 december 2015

Julstök med flyktingar


Äntligen börjar vi landa efter ett intensivt och välbesökt julstök. Jag vågar inte ens tänka på hur många besökare vi hade men jag tror nog att det aldrig varit så mycket folk på något år. Men jag får nog börja från början.

Efter brist på kommunikation så föll det sig så att årets julskyltning och vårt julstök inte hamnade på samma helg som det varit alla andra år så för att försöka vända situationen till något positivt bestämde vi oss för att försöka få till ett kulturmöte mellan oss och våra flyktingar. Det kan nog tyckas att vi svenskar blir lite tokiga vid denna tid på året om man inte är van vid vår kultur.

Men hur skulle vi få ut informationen?  Med hjälp av en tolk kunde vi översätta vår affisch som skulle sättas upp till arabiska så det resulterade i att det stod på båda språken och samma text och motiv fanns på en stor vepa som hängdes ut på planket ut emot Storgatan. Det gav en hel del människor chansen att se vad vi hade på gång. Men hur skulle vi få ut informationen till de olika boendena i kommunen? Det slutade med att jag körde runt till flera boenden och helt enkelt traskade in där och pratade med dem. Det var många nyfikna blickar och många glada leenden när de förstod vad mitt syfte med besöket var. Det var inte så lätt att förmedla som jag i min okunnighet trodde och det insåg jag snart. På en del boende fanns det när jag var där ingen som kunde tala eller förstå svenska och de flesta talade ingen eller väldigt lite engelska, men med många skratt lyckades vi förstå varandra. Alla jag träffade var jätteintresserade och ville gärna komma men det är inte så enkelt för dem utifrån att ta sig in till Simrishamn.

Många tror att de får gott om pengar i bidrag men så är inte fallet, de har 27 kronor om dagen att röra sig med och det ska täcka hygienartiklar och dylikt så det är inte svårt att förstå att det för de flesta att det skulle kosta en mindre förmögenhet att ta bussen fram och tillbaka till Simrishamn. En familj jag fått väldigt bra kontakt med ville gärna komma in men när mannen presenterade sin familj för mig förstod jag snabbt att det skulle vara omöjligt för dem att ta sig in här. Jag omringades av en stor grupp glada och härliga personer i alla åldrar och så började han presentera de sina; This is my wife, wife, wife and 17 children (han stammade inte han hade faktiskt 3 fruar). Smått imponerade kunde jag inte hålla mig utan med glimten i ögat berättade att jag tyckte han var en väldigt produktiv man. Han berättade också att han faktiskt har 24 barn men han lyckades inte få med sig alla när de flydde.

Som mamma kan jag inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara att tvingas fly och lämna kvar något barn. Glädjen och lättnaden att nästan hela familjen har lyckats fly till säkerheten men ändå leva med oron och rädslan över vad som händer de som inte kom med.

Efter detta insåg vi att det skulle behövas en buss för att hämta folk. Först försökte jag hitta något bussbolag som kunde sponsra oss med resan, men då december är den mest uppbokade månaden på året var det inte möjligt. Jag vill dock ge ett stort tack till Österlenbuss som verkligen gjorde allt i sin makt. För att ändå lösa transporten bestämde vi oss för att boka in en buss. I slutändan var det Kiviks buss och Taxi som körde in till Simrishamn från Gärsnäs och Stockeboda. Att det blev ifrån dessa platser var för det bor väldigt mycket barnfamiljer där och om julen är någons högtid så är det väl barnens och jag kan berätta att bussarna blev proppfulla.

Jag lärde mig enormt mycket när jag var ute och hälsade på, speciellt om hur lite jag egentligen visste.

Bara en sådan sak som att alla inte förstår arabiska var en insikt för mig. Det kvittar vilket språk man än talar, de flesta i Europa förstår ju engelska. Jag har dessförinnan tänkt att arabiska är väl för dem som engelska är för oss, men det insåg jag snabbt att så inte är fallet. Tyvärr hann vi inte få affischen översatt till fler språk men nu vet vi det inför framtiden.

Vi hade turen att få hjälp av ett antal personer som kunde hjälpa oss att tolka både från svenska och engelska till arabiska och farsi.

Inne i Simrishamn var jag runt och bad om sponsring då vi inte hade någon större budget satt åt sidan för detta arrangemang och jag vill tacka ICA Brunnshallen och Netto som ställde upp med tilltugg som frukt och pepparkakor. Dessutom blev vi sponsrade med reflexer av Österlens kraft och Österlenvulk som vi kunde lämna ut som julklappar till alla som kom.

När allting var fixat var det bara att hoppas på att det skulle komma folk. Jag hade svårt att sova natten mot söndag för tänk om ingen kom och de bara hade sagt att de skulle komma.

Jag hade inte behövt oroa mig.

På söndagen innan allt satte igång samlades vi som jobbade för en liten gemensam frukost och genomgång av dagens program. Min kollega Ulrika som skulle dokumentera dagen på film spelade in oss där vi i lugn och ro satt och åt. Det var väldigt roligt att titta på dessa filmer efteråt med lugnet innan och sen hur det blev mer och mer folk och volymen höjdes märkbart. De som tänker sig ett museum som en tyst och stilla plats skulle nog ramla baklänges om de hade varit här i söndags. Det var full fest!

På första våningen serverades glögg och utställningen ”Höra hemma” visades vid 2 tillfällen och Eddie Diab fanns tillgänglig för att tolka till arabiska och även plats där man kunde sitta och bara samtala.

På andra våningen kärnades det smör och maldes senap och i Rian hölls det föredrag om Österleningarnas emigration till Bornholm. Där berättades också lite julhistorier och Gloson kom på besök.

På tredje våningen fanns det en liten dansbana där Kabusatoner spelade och Cecilia Grankvist försökte vara panelhöna men alla ville dansa med henne så det blev inte riktigt som det var tänkt. I salen stod granen och där var även servering med kaffe, te, saft, frukt och pepparkakor som gick åt i rasande takt. Minst 3 gånger fick vi springa iväg och köpa mer. Vid ett bord kunde man göra pynt i form av apelsiner med band och nejlikor. På golvet lekte vi gamla jullekar som Prega ud prästens öja och Kasta typpa. Något jag uppmärksammade var att det var männen som lekte och bara några få barn medan kvinnorna satt och skrattade åt männen.  Ja de skrattade väldigt mycket åt/med mig med. De hade nog aldrig sett en vuxen kvinna ligga på golvet och kasta iväg saker med fötterna.

De fick lära sig dansen som är det närmsta en nationaldans vi har idag, den som alla kan och som traditionellt dansas 2 gånger om året. Små grodorna!

Den dansades många gånger då vi alla hade så roligt när vi dansade den och även om vi bara var ett par stycken som kunde sjunga texten så var vi fler som dansade. Vi raskade över isen med flickor, pojkar, bagare osv och raketen för iväg flera gånger. Jag var lite rädd att vi skulle stampa oss genom golvet och hamna i trädgårdsutställningen men det höll.

Vi hade besök av jultomten som delade ut julklappar till alla, stora som små. Jag tror nog att de flesta blev fotograferade tillsammans med tomten.

När bussarna gick tillbaka och lugnet lade sig igen över muséet kändes det som en virvelvind gått igenom lokalen men all den glädje och värme vi kände under dagen var värt varje städminut som gick åt.

Det känns som vi kunde sprida glädje och samhörighet och det är väl det som är meningen med julen.

Veronica Jeppsson

Museipedagog

måndag 23 november 2015

Långsamhetens lov – eller?

Som fd arkeolog är jag ganska van att ha det långa perspektivet för ögonen. Saker får ta den tid det tar, det gäller att skynda långsamt, och ”vad gör det om hundra år” är begrepp som dyker upp allt som oftast när man reflekterar kring det man gör.
 

De museala konjunkturerna präglas av plötsliga, stora projektbidrag, digitaliseringsryck och omtwittrade sjösättanden av sökbara föremålsdatabaser på nätet varvat med uppblossande debatter om vad man egentligen ska ha museisamlingar till, skulle de inte kunna säljas av och varför finns vi egentligen till och för vem. På ett sätt är det en ganska ängslig bransch, museibranschen. Man har ofta en känsla av att ligga ett steg efter.

Då gäller det att hålla en någorlunda rak kurs mellan vågorna och tänka på det långa perspektivet. Själv har jag på mitt jobb sedan fyra år tillbaka ansvar för museisamlingarna, som hos oss omfattar 230 000 föremål, vad vi vet. Det är stundtals en hisnande tanke att det nu snart är hundra år sedan dessa föremål började samlas ihop av en då nybildad hembygdsförening på Österlen. Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne firar 100-årsjubileum nästa år. Och det är fortfarande de som äger dessa samlingar, som vi på Österlens museum är satta att förvalta.

För hundra år sedan var ambitionerna höga, mina föregångare arbetade i kölvattnet av otroligt välbesökta och djuplodande hembygdskurser, som anordnades i Simrishamn redan 1909. Folk gick man ur huse och besökte talrika utställningar, utfärder och föreläsningar om hembygden. Snacka om demokratiprojekt! Det skulle dagens kulturutredare ha gillat.

Insamlandet under seklet som gått har präglats av många olika personers olika strävanden, intressen och ambitioner. Miljontals arbetstimmar, analyser och tankemödor har lagts ner. Föregångarnas olika personligheter har gjort avtryck i samlingarna. Auktionsinrop, arkeologiska utgrävningar, testamenten och givmilda gåvor har bidragit till att samlingarna har vuxit och breddats. Projekt och upprop kring samlingarna har startats och avslutats. Utställningar av dem har roat, fascinerat och problematiserat. Inte sällan dyker samma idéer upp med några decenniers mellanrum.

I linje med att ha det långa perspektivet som utgångspunkt gäller det att inte bli för otålig när man arbetar med denna koloss till samling. Den har funnits länge och den kommer att finnas länge till, långt efter vår egen livstid.

Men för att museisamlingarna ska finnas kvar i framtiden krävs att man tar ömsint hand om dem. Därför arbetar jag, sakta men säkert, för att vi en dag ska få ett ordentligt museimagasin värt namnet. Trägen vinner!

 /Ulrika Wallebom, antikvarie och samlingsansvarig

måndag 16 november 2015

"Gränslöst" på Arkivens dag den 14 november

Så har det då åter varit dags för en Arkivens- och Släktforskningens dag på Österlens museum! Lördagen den 14 november gick evenemanget av stapeln, för 18:e året i rad, och det på en fin höstdag. Arkivens dag har sedan 1998 arrangerats i Sverige som ett nationellt arrangemang för att väcka intresse för mångfalden i arkiven, arkivens verksamhet och för att värna om demokrati och det fria ordet! Temat för årets arrangemang var ”Gränslöst”, en spännande infallsvinkel i dagens samhälle och alltgenom vår historia. Knappa hundratalet besökare lyssnade, trivdes och skrattade denna dag och arrangörerna var på det hela stora mycket nöjda! Tanken bakom temat för dagen lyder:

Gränslöshet har ett intressant och ibland komplicerat förhållande till gränser och begränsningar. Gränslöshet kan inspirera och entusiasmera men också skapa oro och behov av avgränsning och struktur. Gränslöshet och gränser kan utläsas och förstås i handlingar och dokument som finns bevarade i våra arkivsamlingar. Gränser och gränslöshet genom tiderna väcker nyfikenhet och ökad förståelse idag. Källorna till vår lokalhistoria berör oss alla!

I våra arkiv finns handlingar som vittnar om vår historia, lagrad på pergament, papper och datafiler, allt från statliga beslut till människors liv, minnen och tankar. På Arkivens dag erbjuds allmänheten titta in bakom kulisserna, låta sig imponeras och fascineras av spännande dokument, ta del av lärorika utställningar och intressanta föredrag. Bakom Arkivens dag står SASS ”Svenska arkiv i samverkan för synlighet”, som består av landets arkivorganisationer och Arkivens dag är ett samarbete mellan arkivens samtliga sektorer och omfattar alla typer av arkivinstitutioner över hela landet. Arkivsektorn strävar efter att kunskapen om att arkiven är samhällets minne både för en förfluten tid och för en framtid skall öka. Det är gratis att besöka och forska i de svenska arkiven, alla har tillgång oavsett medborgarskap. I stort sett allt är också öppet för forskning. Detta är en viktig medborgerlig rättighet som arkiven vill betona under Arkivens dag!
 
Österlens Släkt- och Folklivsforskareförenings ordförande Magnus Lindskog inledde föreläsningsserien med att förena modern teknik med traditionell släktforskning under rubriken ”DNA – Gränslös släktforskning”. Föredraget lockade och trollband en stor publik.
 
”Om vad finns var och varför? Orientering i arkivlandskapet.” talade Anna Ketola från Skånes Arkivförbund, ett föredrag där vi fick veta mer om vilka olika typer av arkiv det finns.

Kommunarkivarie Oline Sörensen talade om ”Gränser och gränslöshet i kommunarkivet”, och avslöjade där mer om vad som egentligen finns i Simrishamns kommunarkiv.



Ulrika Wallebom, Österlens museum samt Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, höll anförandet ”Vem behöver en hembygdsförening?
 - om "100 år av gränslös fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne", och berättade där om vilka det egentligen är som använder sig av arkivet som finns på Österlens museum.


Eva Kempff, vice ordförande i Skånes hembygdsförbund, talade om ”Gränslöst – begränsad. Ett landskap bjuder på ett myller av dolda budskap. Vi gör en tidsresa till medeltiden, till 1100-talet, och tittar lite närmare på en skulpterad dopfunt.” där vi fick veta mer om hur föremål också är ett slags arkiv.

Museichefen på Österlens museum, Lena Alebo, avhandlade det ofta omdiskuterade begreppet Österlen i föredraget ”Österlenbegreppet, var går gränsen egentligen?” Alebo presenterade begreppet Österlen från dess första omnämnande vid 1900-talets början och framåt till våra dagar. Medan ett antal lokala dignitärer stridit om dess gränsdragningar, har en allmänt accepterad och vidmakthållen definition av Österlen sprungit fram, nämligen den om Österlen som en geografiskt avgränsad plats bestående av tidigare Järrestad, Ingelstad och Albo härader. Gränsdragningen är viktig för många och marknadsförs starkt, försök till utvidgningar av den yttersta gränsen är en konstant. Samtidigt, menar Alebo, är framtiden för regionen gränslös såtillvida att gränsöverskridande samarbeten är nödvändiga, exempelvis det mellan ”Österlen” och Ystadsregionen.

Maja-Lena Larsson, doktorand i historia, pratade om österleningarnas emigration till Bornholm under 1800-talets andra hälft, ett relativt bortglömt forskningsområde. Kontakterna mellan Österlen och den danska ön i öster har länge funnits, men att hela 6,3 % av Bornholms befolkning var svenskfödd år 1901, eller att ett område på ön kallades ”Ny Sverrig”, vet få. Bornholmarna behövde, efter deras svinn på grund av emigrationen till Amerika, både svensk arbetskraft och unga män i giftasålder.

Gränslösheten blev ett faktum!

Maja-Lena Erlandsdotter Larsson

fredag 30 oktober 2015

Christian VII (1766-1808)

Christian föddes den 29 januari 1749 på Christiansborgs slott i Köpenhamn. Föräldrarna var Frederik V av Danmark och drottning Louise av Storbritannien. Han blev tidigt kung, då hans far dog redan den 14 januari 1766. Redan 1770 diagnosticerades han som schizofren och psykiskt labil och melankolisk. Hans livläkare Johan Friedrich Struensee fick allt mer makt och hade också en affär med drottningen Caroline Mathilde av Storbritannien, vilket skildras i filmen "A Royal Affair" som kom ut 2012. I filmen spelas Struensee av Mads Mikkelsen och Caroline av svenska Alicia Vikander i huvudrollerna.


Christian hade en älskarinna, den prostituerade Stövlete-Cathrine, som var förvisad mellan 1768 och 1792. Han var även kung i Norge och dog den 13 mars 1808. Hans ende son, Frederik VI, blev då Danmarks och Norges konung.


ÖM 13256b.jpgÖM 13256a.jpg
½ skilling danske kopparmynt 1771 med Christian VII´s monogram på från FfF´s samlingar på Österlens Museum.


//Ulf Danell
 arkivantikvarie,
Österlens Museum

fredag 16 oktober 2015

Frederik VI (1808-1839)

Frederik var den ende sonen till Christian VII och föddes på Christiansborgs slott i Köpenhamn den 28 januari 1768. Hans barndom blev olycklig, då hans mor förvisades redan 1772 och han fick en brysk uppfostran av Juliana Maria, faderns styvmor. Frederik gifte sig 1790 med sin kusin, Maria Sofia Fredrika av Hessen-Kassel. Äktenskapet blev lyckligt och de fick åtta barn, varav sex emellertid dog unga.




I början av 1800-talet rådde det krig i Europa och Danmark var inblandad i flera slag, både mot England och indirekt mot Frankrike. Danmark hjälpte Ryssland i kriget mot Sverige, där vi förlorade Finland, men efter freden i Kiel den 14 januari 1814 förlorade Frederik istället hela Norge till Sverige. Som en liten tröst fick han hertigdömet Sachsen-Lauenburg. Efter en lång regering dog slutligen Frederik den 3 december 1839 på Amalienborgs slott i Köpenhamn.


ÖM 14109b.jpgÖM 14109a.jpg
Frederik VI, 1 rigsbankskilling 1813 i koppar.


/Ulf Danell
arkivantikvarie,
Österlens Museum



fredag 25 september 2015

Christian VIII (1839-1848)

Christian föddes den 18 september 1786 på Christiansborgs slott i Köpenhamn. Föräldrarna var arvprins Frederik och Sofia Fredrika av Mecklenburg-Schwerin. Han gifte sig 1806 med sin kusin Charlotta Fredrika av Mecklenburg-Schwerin, men efter ömsesidig otrohet skilde de sig igen 1810. De hade då fått en son, kronprins Frederik, som föddes den 6 oktober 1808.




Christian valdes till norsk kung i Eidsvoll 17 maj 1814, men efter ett kortvarigt krig med Sverige, tvingades han avgå den 10 oktober samma år. I Danmark blev han kung den 3 december 1839 efter Frederik VI:s död. Med sin andra hustru, Karolina Amalia av Augustenborg, fick han inga barn. Han införde en hel del nya reformer i Danmark, innan han dog på Amalienborgs slott i Köpenhamn den 20 januari 1848 efter en ganska kort tid som konung.


ÖM 14115b.jpgÖM 14115a.jpg
Christian VIII på en 3-rigsbankskilling från 1842.


//Ulf Danell
arkivantikvarie,
Österlens Museum



fredag 14 augusti 2015

Frederik VII (1848-1863)

Frederik var son till Christian VIII och Charlotta Fredrika av Mecklenburg-Schwerin. Han föddes den 6 oktober 1808. Tjugo år gammal gifte han sig med sin kusin Vilhelmina av Danmark. Äktenskapet blev inte lyckligt. På grund av för mycket alkoholintag, säkert med anledning av hans olyckliga barndom med skilda föräldrar, ledde både detta och nästa äktenskap, det med Mariana av Mecklenburg-Strelitz, till skilsmässa. Kungen var emellertid lycklig med sin älskarinna, Louise Rasmussen, och sina intressen arkeologi och friluftsliv.




Bara en vecka efter sitt trontillträde, den 20 januari 1848, avsade han enväldesmakten och blandade sig så lite som möjligt i Danmarks politik. Kungen dog barnlös den 15 november 1863, och med honom utslocknade huvudgrenen av den Oldenburgska ätten.




ÖM 14041a.jpgÖM 14041b.jpg
4 skilling rigsmönt 1854 med Frederik VII:s porträtt.


Ulf Danell
Österlens Museum