Reflektioner över gångna och nya projekt

Nu i slutet på året sitter man och avslutar ett långvarigt projekt med ändlösa redovisningar och rapportskrivningar. Det får en att tänka på projekt som har varit och de som komma skall. På museer och troligtvis på många andra arbetsplatser arbetar man nuförtiden i projektform. Man skriver projektidéer, projektplaner, lägger budgetar och söker pengar. Om man vill arbeta med verksamhetsutveckling behöver man oftast söka pengar eftersom det ofta inte finns plats i den ordinarie budgeten.

År 2013 arbetade jag aktivt med fyra projekt. Det första projektet var att utföra en digital hällristningsutställning som skulle generera ny utställningsteknik, ny pedagogik samtidigt som hällristningarna skulle synliggöras på ett nytt sätt. Resultatet har varit lyckat, med några smärre vägbulor på vägen och under tiden. Samtidigt som utställningsarbetet fortlöpte arbetade jag även med ett bronsåldersprojekt. Det var väldigt annorlunda jämfört med utställningsarbetet då jag arbetade mer praktiskt med inventering av föremål, arkeologiska rapporter, litteratur och annat som berörde bronsåldern på Österlen. Informationen och kunskapen som insamlades från bronsåldersprojektet kunde användas i både utställningsprojektet och det Leaderprojektet jag just nu håller på att avsluta. Leaderprojektet har varit ett två år långt projekt som också hade som huvudsyfte att synliggöra de sydostliga skånska hällristningarna. Detta har genererat en del evenemang kring hällristningarna, påbörjade samarbeten med markägare och byalag, utåtriktad verksamhet gentemot näringsliv, turism och bestämmande makter. Men främst har arbetet kretsat kring en hemsida som ska informera allmänheten, skolor och forskare om hällristningarna på Österlen. Denna hemsida är en del av en vision om att det någon gång i framtiden ska finnas ett skånskt hällristningscentrum placerat i Simrishamn. Det sista projektet som jag har varit aktiv i är ett nytt projekt som kommer att fortlöpa under år 2014. Det är ett kulturhistoriskt projekt som kommer att handla om platsberättelser och hur man kan förmedla det via sociala medier såsom Wikipedia och Youtube. Mer om detta kommer jag att berätta om i ett senare blogginlägg.

Med alla dessa projekt som nu har eller kommer att avslutas, så kommer nya funderingar upp. Vad händer när projekten avslutas och pengarna tar slut? Vad händer med det nya sättet att arbeta med historisk förmedling i teknikutställningar. Vad händer med den nya pedagogiken? Vem kommer att sköta, driva och uppdatera hemsidan? Kommer den att förbli statisk och falla i glömska i det alltmer växande internethavet? Dessa tankar kommer upp till ytan då vi i år också var med om att ta ett annat projekt ner i graven. Vår öppnade hemsida www.digitalasamlingar.se gick en långsam död till mötes och är nu borttagen ifrån internet. Detta berodde på en del olika faktorer, bland annat buggar i systemet och pengabrist. Numera kan man inte se Österlens museums textilier på webben. Förhoppningsvis kan man någon gång i framtiden göra det. En sak som vi har lärt oss av det projektet är att inte ha för bråttom. Man kan inte alltid vara först utan ibland kan det vara bra att undersöka, låta andra pröva och sedan ge sig på något mer hållbart alternativ. Det har också lärt oss att man bör arbeta vidare och bygga upp de idéer och projekt man har påbörjat. Därför kommer vi nu under början av året skriva nya projektidéer som är påbyggnader av de projekt som har avslutats detta år, nämligen ny teknik, ny pedagogik, nya samarbeten och fortsatt synliggörande av Österlens hällristningar.

Jeanette Gimmerstam, Antikvarie, Österlens museum

Carl XIII (1809-1818)

 


Carl XIII (1809-1818)




Som son till kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika, var Carl yngre bror till Gustav III och kusin till Katarina II av Ryssland. Han föddes den 26 september 1748 i Wrangelska palatset i Stockholm, och gifte sig den 7 juli 1774 med sin kusin Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, vars far var yngre bror till Adolf Fredrik. Kusinäktenskapet innebar slutet på den Holstein-Gottorpska ätten i Sverige. Gustav IV Adolfs barn hade förlorat sin arvsrätt till kungatronen och Carls och Hedvigs barn dog bägge inom loppet av en vecka efter födseln. Carl sägs ha varit far till Carl Axel Löwenhielm med sin älskarinna Augusta von Fersen. Carl Löwenhielm, som levde mellan den 3 november 1772 och den 9 juni 1861, blev en svensk greve, militär, diplomat, och en av rikets herrar och politiker (däribland statsråd 1822–1839). Han kunde dock inte bli kung, så Carl XIII fick adoptera. Först adopterade han dansken Kristian August, men han dog av ett slaganfall den 28 maj 1810 efter bara 4 månader som Sveriges kronprins. Ett rykte gick att riksmarskalken Axel von Fersen d.y. hade giftmördat kronprinsen, och den 20 juni lynchades och mördades han orätteligen av en uppretad folkmassa i Stockholm.

Detta gjorde att Carl XIII fick leta efter en ny adoptivson. Valet föll på den franske fältmarskalken Jean-Baptiste Bernadotte, som hade deltagit i Napoleonkrigen. Jean-Baptiste fick ta det mer svenskklingande namnet Carl Johan och var den som de facto regerade Sverige från och med 1811. Han såg till att Norge tvingades i union med Sverige den 4 november 1814. Carl XIII hann vara Norges kung under namnet Karl II under 3 år och 3 månader, innan han avled den 5 februari 1818 av ålderskrämpor, men sedan 1811 hade han ändå inte gjort mycket väsen av sig. Fortsättning följer...

/Ulf Danell
Österlens Museum







  

Vad ska museet egentligen samla på?

Nostalgi för mig - kanske för dig?

På Österlens museum pågår just nu ett projekt som handlar om de stora samlingar som finns i magasin och arkiv. Projektet genomförs tillsammans med Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, som äger samlingarna som museet förvaltar. Slutmålet är att få till skriftliga, väl genomdiskuterade riktlinjer, där man gemensamt har bestämt vad som är viktigt att samla på i framtiden för att vi ska ha en samling som täcker hela Österlen och alla österleningar genom tiderna, ända fram till idag.

Som det är idag innehåller magasinen föremål från Österlens historia från framför allt perioden 1850-1930 – saker från de senaste 80 åren saknas nästan helt. Vi som har jobbat med projektet är födda runt 1970, vi har snabbt kunnat konstatera att det inte finns ett enda föremål i samlingarna som får oss att bli personligen nostalgiska. Och det gäller ju även generationen över oss, för att inte tala om våra egna barn och barnbarn. Därför brådskar det att samla in dessa föremål, om vi vill vara angelägna för framtidens museibesökare.

Men vilka föremål och berättelser är egentligen ”typiskt österlent”? Vems historia är det som berättas? Vad är Österlens särart i vår globala värld, med massproducerade föremål? Hur ser våra befintliga samlingar ut, vilka luckor finns, och vad har vi ”för mycket av” i våra trångbodda magasin? Vad ska vi inte samla på? Det är mycket som ska diskuteras igenom, och det är många brännbara frågor som vi behöver ta ställning till innan riktlinjerna är klara.

Just nu pågår arbetet med att sammanställa en rapport över museets och föreningens interna diskussioner kring dessa frågeställningar. Nu närmast kommer vi att ordna en udda miniutställning i samband med museets julmarknad söndagen den 8 december kl 13-18 – nostalgi utlovas! Nästa steg är att låta frågorna nå ut till en större allmänhet, och Föreningens över 600 medlemmar. Efter nyår kommer arbetet att fortsätta, tack vare nyligen beviljade medel från Föreningen. Håll därför ögon och öron öppna – det lär höras mer om de kommande insamlingsriktlinjerna på Österlens museum.


/Ulrika Wallebom, antikvarie

Att vårda långsiktigt

Österlens Museum driver sedan ett par år ett projekt som heter Se och vårda – projektet går ut på att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen, samt att inventera och underhålla informationsskyltar. 2013 års insatser är nu avslutade. Liksom under tidigare år var vissa av vårdinsatserna koncentrerade till området kring Gladsax, där ett järnåldersgravfält på Munkabacken, en gånggrift i hög vid gården Ekenäs och en borganläggning vid namn Gladsaxehus vårdades ömt. Dessutom genomfördes vårdinsatser vid ytterligare fyra fornlämningar, nämligen en dös i Vik, Tågarpsdösen utanför Östra Tommarp, Stenkilshällristningen i Simrislund och Bragestenarnas hällristningsområde utanför Gislöv. I år tillkom även ett medeltida kapell i Sankt Olof. De åtta kulturmiljöerna, med sammanlagt nio fornlämningar, representerar fyra olika tidsperioder, fyra olika vårdbehov och olika lägen i landskapet....

Årets vårdande inleddes med att informationsskyltar vid sex olika fornlämningar ersatte med nya. De nya skyltarna sattes upp vid Horsahallens hällristningsområde i Simrislund, Storehöj i Viarp, Bolshög vid Bolshögs kyrka, klostret i Tommarp, Gladsaxehus i Gladsax och kolerakyrkogården i Baskemölla. Besök gärna fornlämningarna och läs på de nya skyltarna!

En relativt stor vårdinsats utfördes vid Bragestenarna, strax söder om Gislöv. Hällristningsområdet består av en större häll med bl.a. 10 skepp och 70 skålgropar och en mindre med bl.a. fyra skepp och sju skålgropar. Hällristningarna är grunt ristade och därför svåra att observera under dagtid. I släpljus framträder de desto tydligare. Då hällen var på väg att försvinna in under den omgivande grässvålen, bestämde vi oss för att torva av ordentligt längs kanterna. Resultatet blev en betydligt mer framträdande häll.

Men den största vårdinsatsen utfördes vid Stenkilsristningen. Denna relativt stora, men ganska okända häll ligger i de södra delarna av Simrislund, ca 500 meter sydväst om den välkända hällristningen Yxornas häll. Stenkilsristningen består bl.a. av 27 skeppsfigurer, fyra människofigurer och sju yxor. Förutom sedvanlig vård, så gjordes även en ovanlig vårdinsats, en så kallad ”spritning” i augusti i år. Industrietanol (95 %) sprutades på hällen i syfte att försöka få bort lavarna och mossorna. Därefter täcktes hällen över med plast och slutligen med presenningar. Plasten skall ligga kvar till våren 2014. När den sedan tas bort kan hällen sopas ren från lavar så att ristningarna framträder bättre. Detta är en metod som bl.a. har använts på hällristningar i Tanum och i Norge med gott resultat.

En anledning till att kapellet i Sankt Olof valdes ut som vårdobjekt var att det under juli månad avhölls ett symposium i Sankt Olof, Lunds stifts viktigaste pilgrimsmål. Med anledning av symposiet utfördes även en arkeologisk undersökning av kapellet. Men för att överhuvudtaget kunna genomföra undersökningen röjdes det vanvårdade fornlämningsområdet rejält under två dagar i maj. Vi som jobbar med projekt Se och vårda känner att vi har lagt grunden för ett långsiktigt projekt med medel från Länsstyrelsen i Skåne. Genom årets vårdinsatser har vi tillgängliggjort och levandegjort fornlämningarna och deras historia.

Lars Jönsson, Österlenarkeologi

Arkivens Dag 9 november

Lördagen den 9 november är det åter dags att fira Arkivens Dag. På Österlens Museum har vi öppet 10-14. Årets tema är Flora och Fauna. Vi uppmärksammar Fil.Dr. Malte Oscar Malte, uppväxt i Skillinge och som sedan 1910 arbetade med växtförädling i Amerika. Han var med på flera expeditioner i Canadas vildmarker för att samla in växter till forskningen. I utställningen visas också botaniska samlingar från vårt arkiv. Österlens Släkt- och Folklivsforskarförening finns på plats och hjälper till med släktforskning.


Malte var äldsta sonen till handlanden Palle Edvard Petersson och Hanna Åstradsdotter och växte upp på gården Skillinge nr. 9 i Östra Hoby socken. Efter skolan i Skillinge, fortsatte han utbildningen vid Ystads högre allmänna läroverk mellan 1892 och 1898 och sedan vid Lunds Universitet mellan 1899 och 1910. Under sin vistelse i Lund var Malte under sex år amanuens vid universitetets botaniska trädgård och tjänstgjorde periodvis som extra assistent vid Sveriges Utsädesförening i Svalöv och var dessutom under några terminer extralärare vid Kristianstads högre allmänna läroverk. Sista året i Sverige tog han både fil.lic.-examen med botanik som huvudämne och disputerade för filosofie doktorsgrad på en avhandling om ”Embryologiska och cytologiska undersökningar öfver Mercurialis annua L.”. På hösten avreste Malte till Canada, där han fått anställning i statens tjänst vid jordbruksdepartementets utsädesavdelning. Redan två år senare blev han utnämnd till statens foderväxtexpert och chef för The Division of Forage Plants, Experimental Farm, och hade senare en tjänst på Canadas Nationalmuseum i Ottawa. Vi visar också botaniska teckningar från Gyllebo, handmålade av Mathilda Fitinghoff under sommaren och hösten 1825.



9 november kl 10 till 14

Österlens museum

Storgatan 24

272 31 Simrishamn



//Ulf Danell
Österlens Museum

Att samla

De senaste månaderna har jag suttit i många och långa diskussioner och talat om att samla. Vad är det och varför samlar man? Är det för att man är ett museum som insamlar och bevarar föremål, företeelser och berättelser från en svunnen tid eller är man en privatperson som älskar att samla på saker? Kanske samlar man för att komplettera en samling av specifika föremål. I början av samlandet samlar man ofta urskiljningslöst, man vet ännu inte hur ens samling ska se ut, man vill ha ett grundmaterial att jobba med. Då handlar det gärna om kvantitet istället för kvalitet. Men ju längre tid man samlar så utkristalliserar sig urvalet som det viktigaste när det handlar om samlande och samlingen. Vid varje val så väljer man ju nämligen bort andra föremål. Det gäller alltså att vara säker på vad man inte vill samla på. När blir en samling komplett? Kanske någon gång för den som vet precis vad han eller hon är ute efter och” jakten” är viktig. Lika triumfatorisk som man blir när man finner objektet i fråga, lika besviken blir man kanske över att letandet är slut. För vad återstår? Att samla på något annat, kanske. Det problemet lär inte drabba museet där samlingarna knappast aldrig blir kompletta och där nya insamlingsfält ständigt öppnar sig. Här handlar det istället om att se behoven, luckorna, vad kommer att betyda något i framtiden för kommande generationer – att ligga steget före men samtidigt analysera den tid som gått. En spännande utmaning! Oline Sörensen, som just nu arbetar med insamlingspolicyn på Österlens museum


Vi har många sådana här i samlingarna på Österlens museum




Men väldigt få sådana här (över huvud taget alla typer av föremål med sladd)



Den digitala utställningsproblematiken - Språk, kommunikation och föremål

På museet finns det nu en digital utställning som heter Petroglyfiskt - virtuella upplevelser kring hällristningar. Det är en utställning som är upplevelsebaserad och inriktar sig på språklöst berättande. Vi har därför fått in en del klagomål på att det saknas texter till föremålen. Texter finns, men bara inte på det traditionella sättet bredvid föremålen utan, i en pekskärm som står lite längre in i utställningen. Nästan genast när vi fick in de första klagomålen, så åtgärdade vi problemet med att trycka ut texterna och satt dessa i en pärm i en bokhylla i närheten till föremålsmontrarna. Var det rätt att göra så? Ska inte museet våga tänka innovativt och därmed våga förändra? Måste museet rätta sig efter majoriteten?
Jag var på en museikonferens i Danmark i förra veckan och lyssnade på en föredragshållare vid namn Ted Hesselbom. Denne man är chef för Sigtuna museum, men har en helt annan bakgrund än de flesta andra museitjänstemän. Han är kommunikatör och grafisk designer, vilket faktiskt jag också är i bakgrunden utöver att vara arkeolog. Kanske var det därför jag förstod honom, när han talade om hur reklamföretag arbetar med målgrupper och marknadsundersökningar. Han var kritisk gentemot majoriteten, för om majoriteten tycker att det mesta är bra i en utställning, betyder det att det är bra då? Javisst ett museum ska vara till för alla, men en enskild utställning behöver och kan inte vara det. För människor tycker olika, män och kvinnor tycker olika, äldre och yngre tycker olika, vi tycker alla olika!

En genomsnittlig museibesökare är svensk, hetero, 35-60 år, storstadsbo och högutbildad. Det finns dock lokala skillnader när det gäller museidemografi. Om vi vill nå ut till de "andra" måste vi använda oss av ett annat språk. Hesselbom var förut museichef för Röhsska museet i Göteborg, där arbetade han gentemot olika målgrupper. Bland annat hade han utställningar med HBTQ-teman och gjorde även en romsk utställning. När museet arbetade fram dessa utställningar samarbetade de med sin tilltänkta målgrupp. Gjorde det den traditionelle museibesökaren rasande? Självklart till viss del, men den kunde även bli nyfiken. För Röhsska museet var det en lärorik upplevelse. De blev varse om att folk som inte har varit på ett museum, vet inte hur man ska bete sig på ett museum. Det finns sociala koder som inte kommer fram i det språkliga. Bland annat konfiskerade de första veckan på den romska utställningen fem stycken fotbollar.
I utställningen Petroglyfiskt så har vi valt att ha barn och ungdomar som målgrupp. Därav det språklösa berättandet och teknik. I en utvärderingsrapport av Petroglyfiskt, författad av studenterna Johanna Lindvall och Nina Trulsson vid Lunds universitet, skriver de att det finns en allmänt kritisk syn gentemot teknik i en museiutställning då det uppmuntrar barn till dåligt beteende och att det blir stökigt då barnen vill leka och spela.



Men varför är det dåligt? Det finns forskning som visar att upplevelsebaserat lärande är lättare att komma ihåg och att barn lär sig genom lek. Men det betyder inte att själva berättelsen är mindre viktig. Vi måste bara minnas att språket används inte bara för att kommunicera från A till B, utan det finns så mycket mer. Enligt en annan föreläsare vid konferensen, Anette Vedel Carlsen från Öresundskomiteen, så är berättelsen viktig för barnen eftersom museer kan skapa känslor. Men museer måste också lyssna och se vad det finns för behov. Man kan inte skapa utställningar kring fikabordet längre, vi måste involvera brukarna i skapandeprocessen.
Lena Stammernäs, från Världskulturmuseet i Göteborg, var även föreläsare vid konferensen och hennes föredrag handlade om museets utställning "Provrum". Det var en utställning som riktade sig till de mindre barnen, som var interaktiv och utgick från museiföremål. Museet ville bland annat veta vilka föremål som intresserade besökaren. Utställningens texter var handskrivna, korta och enkla. Även om det fanns interaktiv teknik så märkte man snart att många vill möta en person i utställningen. Det samma gällde för oss på utställningen Petroglyfiskt och vi hade en museivärd som var tillgänglig för besökarna. Vi kanske tror att det är på grund av rädsla för teknik, speciellt bland de äldre, men det är en myt. Köpenhamns Bymuseum har lanserat en interaktiv teknisk vägg som kallas just det "väggen". Maja Rudloff Ph.d i medievetenskap och kulturförmedling vid Syddansk universitet har forskat om "väggen" och kommit fram till att det är äldre högskoleutbildade kvinnor som använder den mest. De kan tekniken och det är innehållet som är avgörande då det ger en hög nostalgifaktor för denna målgrupp. Yngre som ser en svartvit bild leder till att intresset svalnar direkt. Innehållet är avgörande och yngre känner ingen nostalgi gentemot föremål som de inte har någon anknytning till såsom till exempel målade allmogemöbler. Däremot så intresserar de sig för arkeologiska föremål. I Ninas och Johannas utvärderingsrapport framgår det att de yngre barnen tycker att föremålen är ett bra komplement till tekniken då det är "coolt" att de är flera tusen år gamla.

Så vad är då slutsatsen? Vi måste sluta upp med gissningslekar om vad folk kanske vill ha för då slutar vi upp med samma användare år efter år tills de dör. Vi måste våga något nytt och inte stanna kvar i hamsterhjulet, men vi måste vara innovativa tillsammans med vår tilltänkta målgrupp. Bara för att teknik är nytt och häftigt så behöver man verkligen inte glömma berättelsen eller föremålen. Vi ska bara integrera dessa olika element och vara noga med att kommunikationen går fram. För det finns inget bättre än ett personligt bemötande både i en traditionell utställning såsom i en digital.

Jeanette Gimmerstam
Antikvarie
Österlens museum