söndag 11 november 2018


En märklig väg





Jag har fått i uppdrag att prata om den märkligaste vägen jag känner till här på Österlen. Och då har jag valt Österrikevägen. Ja, det är kanske ett malplacerat och lite märkligt namn här på Österlen kan tyckas. Men är man född vid Österrikevägen känns det helt normalt.

 Vid Österrikevägen låg gårdar med namn som Gladeholm, Kullåkra, Österrike, Elleborg och Björkhagen, vilket ju är helt normala skånska namn som gav vägen en tydligt lokala prägel. När sedan gårdarna blev bebodda av Ulf Lundell, Per Ahlm ark och Klas blev vägen kändisväg med status och höjdes huspriserna ska kanske tilläggas. 

Jag tror att vägen fått sitt namn när en familj Tufvesson som bodde på Svabesholm  flyttade ut hit till en plats öster om huvudgården - det östra riket.

På Österrike läste jag för första gången en gammal folksaga som hette Östan om sol och västan om måne. Vi satt under en uppstoppad fågel i rummet utanför den kalla Salen, som fanns på alla gårdar den gången. Det var en passande saga för att från gården Österrike kunde man se både solen och månen gå upp. 

Som barn på Gladeholm vid Österrikevägen var livet märkligt. Längs den korta vägsträckan som passerade hela den värld som var min under mina första levnadsår, den värld som sträckte sig mellan poppelhäckarna i öster och väster och stengärdet i norr med körsbärsträden och det i söder hände märkliga saker.  

Man hade koll på nedre delen av vägen om man satt på diskbänken i köket och tittade över bokhäcken. I fonden låg S Mellby kyrka. Om solen gick ned söder om kyrkan var det vinter och norr om då var det sommar. Här kunde jag sitta timmar i förväg när någon av mina kusiner skulle komma på kalas. Man kunde följa deras bil, när den väl dök upp, komma närmare och närmare för att svänga av in i allén mot vårt. 
Allén som ledde ut till Österrikevägen var också spaningscentral för mormors ankomst. Mormor som var barnmorska och som varje fredag kom gående rak i ryggen i sin barnmorskeuniform men barnmorskeväskan svängande vid sidan efter tjänstgöring i Kivik.

Hon var välkomnast av alla och vi cyklade nedför backen i hög fart med flärpor av kartong fastsatta med tvättklämmor på ekrarna, för att möta henne och för att sedan äta kokt torsk med persiljesås för andra gången den dagen.

Det var henne och fiskhandlaren man väntade på oftast. Fiskhandlaren hade grå duett. När han kom in från vägen och öppnades bakluckorna till duetten yppade sig också en annan märklig värld  fylld av is och färskfiskdoft. Grönbenta näbbgäddor, torskar med skägg sill med fjäll som blänkte och spättor som stirrade stumt.

Fantastiskt. Dagen var räddad.  

En dag på väg med cykeln ner till vrian, kanske var det första dagen det var högertrafik och man skulle prova att cykla på fel sida, kanske en annan dag, kanske den dagen då flärparna på cykeln smattrade extra då far som arbetade nere i fruktodlingen längs vägen måste få vetskap om att det var dags för mor att åka till BB, kanske och troligare en annan dag, tillfällena smälter samman, men då just den här dagen hade Grodan Boll och Kalle Stropp plötsligt lagt ut sina sängkläder till vädring i diket. Så det var här de bodde. Jag vågade inte röra. Märkvärdigt men ändå helt logiskt. 

Om man från Österrikevägen tog sig genom vår allé och bortom knuten på våra uthus, genom en liten päronodling så var man på Reymersholm. Där bodde Svinabergas dam nr 1. Ja så skulle jag nog kalla henne Johanna Andersson. På somrarna tjänade hon lite extra på jordgubbsplockning hos oss. Jag tror att hon och fler bondhustrur med henne också såg chansen att komma från gården och få lite andra sociala kontakter. Jordgubbsodlingen låg alldeles parallellt med Österrikevägen och när Johanna höll hov fortplantade sig kvinnornas skratt upp längs vägen, stötte emot Kollagrabacken på 115 meters höjd över havet och rullade tillbaka i vägkanten och fyllde när den passerade oss barn, som satt och vek kartonger på traktorflaket, med en känsla av tillhörighet och betydelse. 

Ja det var på Kollagrabacken som vägen nådde sin högsta höjd. Här var det nära till stjärnorna. En märklig värld som upptäcktes av människorna långt före alla jordens alla vrår och som upptäcktes av oss  med hjälp av en självlysande stjärnkarta. Vi lärde oss alla stjärnbildernas namn kalla vinterkvällar och såg  Vintergatan och vår egen litenhet. De nattliga stunderna på Österrikevägen gav oss perspektiv på tillvaron. 

Ibland ansträngde sig Österrikevägen lite extra och blev en berg-och dalbana för gamla fru Sjölin som från baksätet av Volvon uppmanade sin som Uno till att öka farten:

”Kör fortare Uno, det killar så härligt i maven”. Och Uno gasade på och vägen spände sina backar mot himlen. Och fru Sjölin gav till ett tjut av lycka. En märklig väg sannerligen som kunde glädja oss på det viset. 

Österrikevägen var en grusväg och vi grät  den en dag skulle asfalteras. Vi tyckte inte att den blev sig riktigt själv efter det. Så mycket kan en vägstump betyda för ett barn. 

Men nu bor jag precis i närheten av en annan grusväg som heter Klappeskogsvägen och som liksom Österrikevägen leder in i ett backlandskap.

Här finns kullar som heter Skallehöjbjer, Lahoj och Grödafaded. Ellen Trotzig, Österlens första målarinna, som höll till i Rörum under perioder har i sin dagbok skrivet att hon tyckte det var som om jättar spände sina ryggar inne i kullarna. Och här ville hon inte bo när världen skulle gå under eller när hon skulle dö för då var hon rädd att jättarna skulle tränga igenom och komma ut ur backarna och ställa till kaos. Men det är ju förstås en helt annan märklig väg och en annan märklig historia.


Lena Alebo
tal på torget i samband med dopet av Simrishamns kommuns Vägval

 

 

söndag 19 november 2017

Hedvig Herrlin skriver brev

Jag har plockat in ett bord från förrådet, torkat av bordsytan från kaffefläckar och skrapat bort det röda stearinet. På bordet ligger nu ett rent vitt lakan vilket jag tror att Hedvig skulle ha uppskattat. Dock ser jag henne fryna lite på näsan åt den trasiga spetsbården och att lakanaet är ostruket. Nåja Hedvig, det är andra tider nu och jag har inget hjälp med hemmet som ju du hade. Ni hade i alla fall en kokerska som hette Anna Jönsson, det kan jag avläsa ur breven som nu ligger grupperade på bordet. Jag har ännu inte räknat dem men tror att det kan röra sig om ett 70-tal skrivna under perioden 1936-1963. Under de nästan 30 åren fattade Hedvig pennan i Lund, Göteborg, Stockholm, Jönköping och så till sist "hemma" i Simrishamn i sin mormors och mosters gård, Björkegrenska gården, som sedan 1951 blev hennes och systern Sigrids fasta punkt. Sigrid, som utbildade sig till bibliotekarie, hade nog förresten nickat gillande åt mitt beslut att nu lista breven med sitt huvudsakliga innehåll, datering, adressat o s v. Det ligger egentligen inte alls för mig att vara så ordentlig men här ser jag en uppgift som har negligerats och måste utföras.


Hedvig och Sigrid Herrlin var tvillingar och föddes i Lund 1905. De blev de enda barnen till Anna, född Björkegren och Axel Herrlin, professorn och som gjorde banbrytande och nytänkande forskning inom psykologi och pedagogik. Anna hade tagit studenten redan på 1880-talet vilket gjorde henne till en tidig studentska eftersom kvinnor fick rätt att ta studenten först 1870 och då som privatister. Anna var född i Björkegrenska gården i Simrishamn och alltså dotter till redardrottningen Sigrid Björkegren. Annas syster Elisabeth, av systerdöttrarna kallad Dotte i breven, gifte sig aldrig och levde kvar i köpmansgården hela sitt liv.


Det konstiga är att det just är Hedvigs brev som blivit liggande kvar i gården. Hon dog 1988 och Sigrid 1991. Varför inte de brev som andra sänt till henne? En av orsakerna kan vara att breven lämnats tillbaka till avsändarna. I ett brev från 1956 skriver t ex Hedvig till sin väninna konstnärinnan Tora Vega Holmström att hon skickar en samling brev som rör Toras syster och svåger. Det verkar ha varit en sed att spara brev, skicka runt dem för genomläsning, återkomma till dem på olika vis.  Men att bara vissa brev bevarats kan också bero på att avsändaren eller adressaten har uttryckt önskemål om att makulera breven . I ett brev från Hedvig till Tora daterat den 16 oktober 1951, då tvillingarna håller på att etablera sig i Björkegrenska gården, kan man läsa:


"Så kanske vi nästa termin ska få lite ro till våra gamla papper och brev. O, nej, vi behåller mesta möjliga av dem, vi gör oss inte av med mera än minsta möjliga, det kan du vara lugn för. Men en hel del av sina vänbrev har moster bestämt ska rivas sönder olästa, och det måste vi ju rätta oss efter. Det tar mycket tid bara det (1500 redan makulerade)."


Oj så många brev tänker jag. Och vilken skatt som gick förlorad där. Vad kunde inte dessa brev ha berättat?


Jag är just nu så uppfylld av Hedvigs brev att jag lever med henne och systern när de väljer tapeter, vattnar julrosor i trädgården, tar emot besök, går på föreläsningar och skriver kondoleanser. Jag som tidigare mest hört historien om dessa två kvinnor levde avskilt och hade bacillskräck. När man kom som bud till gården sträcktes en handskbeklädd hand ut genom ett fönster på ovanvåningen med betalningen. Påsen med pengar, inklusive dricks till budet, singlade så ned framför fötterna på budet.
Men så är det ju alltid. En människas liv förenklas, fragmenteras och glöms bort. Och vad händer i framtiden när vi inte längre har några brev att tillgå. Hur ska vi då återuppväcka och nyansera en människas liv och tankar?


Lena Alebo
museichef

fredag 23 december 2016

Stenbergs finns inte mer

Alla stod vi tysta och utstrålade stor allvarsamhet. Ett av stadens äldsta och mest karaktäristiska hus hade slukats av elden dagen innan. Husets stomme hade klarat flera andra av stadens eldsvådor, rivningsraseriet under 60- och 70-talet, då grannhuset fått stryka på foten för ett nytt Domuskomplex och oaktsamma renoveringar. Taket hade längre än de flesta andra byggnader uppvisat tydliga skällningar och hade en ålderdomlig prägel. Men det som kanske tagit uppmärksamheten från själva huset var det stora blåregnet som under 150 år växt mitt framför långsidan på den Stenbergska huslängan och som varje säsong fick uppskattning och uppmärksamhet av såväl bofasta som turister.


Husets äldsta historia vet vi inte så mycket om. Inte mer än att tomten var bebodd enligt 1750 års karta och att en av de tidigaste innehavarna var handelsmannen Lars Holmström. Han var far till den Arvid Holmström som 1759 gav ut den första doktorsavhandlingen om Simrishamn, med det passande namnet Cimbrishamnia. En annan person som kan knytas till huset är en av postfröknarna Malmqvist, Petronella tror jag att det var. Det var hon som tillsammans med sina två systrar kom överens om att inte gifta sig med den nye postmästaren, även om de kanske alla hade lust, utan istället leva tillsammans alla fyra, på något vis. Huset kom sedan i N P Ehrnbergs vård. Han var rektorn som inte blev vid sin läst utan sadlade om till läderfabrikant med hjälp av sin hustrus ärvda företag och var anfader till det som så småningom blev Ehrnbergs läderfarik- Nordens största. Det var också han som 1847 tog den första brandförsäkringen för gården, som då var flerlängad. Och så kom då till slut Stenbergs - den förste, 1876, var snickare och den siste försäljare av kvalitetsmöbler. Men då är vi inne på 1900-talet. Själv minns jag vagt några besök i affären tillsammans med mina föräldrar. Så kan ett gammalt hus berätta. Dela gärna ditt eget minne av huset som en kommentar!


Nu är vi ett kulturhus fattigare. Blåregnet ser ut att ha klarat sig, om än tuktat av elden. Ännu ryker det ur brandresterna, just nu kom nya utryckningar, och vi vet inte vad som kommer att hända på platsen. Låt oss hoppas att någon får möjlighet att rita något som passar för platsen, kanske med gammalt byggnadsmaterial som i husen på Regeringsgatan. Det gamla huset får vi aldrig tillbaka men det nya måste byggas så att blåregnet passar in och får stå kvar!


Lena Alebo
museichef

fredag 11 november 2016