söndag 19 november 2017

Hedvig Herrlin skriver brev

Jag har plockat in ett bord från förrådet, torkat av bordsytan från kaffefläckar och skrapat bort det röda stearinet. På bordet ligger nu ett rent vitt lakan vilket jag tror att Hedvig skulle ha uppskattat. Dock ser jag henne fryna lite på näsan åt den trasiga spetsbården och att lakanaet är ostruket. Nåja Hedvig, det är andra tider nu och jag har inget hjälp med hemmet som ju du hade. Ni hade i alla fall en kokerska som hette Anna Jönsson, det kan jag avläsa ur breven som nu ligger grupperade på bordet. Jag har ännu inte räknat dem men tror att det kan röra sig om ett 70-tal skrivna under perioden 1936-1963. Under de nästan 30 åren fattade Hedvig pennan i Lund, Göteborg, Stockholm, Jönköping och så till sist "hemma" i Simrishamn i sin mormors och mosters gård, Björkegrenska gården, som sedan 1951 blev hennes och systern Sigrids fasta punkt. Sigrid, som utbildade sig till bibliotekarie, hade nog förresten nickat gillande åt mitt beslut att nu lista breven med sitt huvudsakliga innehåll, datering, adressat o s v. Det ligger egentligen inte alls för mig att vara så ordentlig men här ser jag en uppgift som har negligerats och måste utföras.


Hedvig och Sigrid Herrlin var tvillingar och föddes i Lund 1905. De blev de enda barnen till Anna, född Björkegren och Axel Herrlin, professorn och som gjorde banbrytande och nytänkande forskning inom psykologi och pedagogik. Anna hade tagit studenten redan på 1880-talet vilket gjorde henne till en tidig studentska eftersom kvinnor fick rätt att ta studenten först 1870 och då som privatister. Anna var född i Björkegrenska gården i Simrishamn och alltså dotter till redardrottningen Sigrid Björkegren. Annas syster Elisabeth, av systerdöttrarna kallad Dotte i breven, gifte sig aldrig och levde kvar i köpmansgården hela sitt liv.


Det konstiga är att det just är Hedvigs brev som blivit liggande kvar i gården. Hon dog 1988 och Sigrid 1991. Varför inte de brev som andra sänt till henne? En av orsakerna kan vara att breven lämnats tillbaka till avsändarna. I ett brev från 1956 skriver t ex Hedvig till sin väninna konstnärinnan Tora Vega Holmström att hon skickar en samling brev som rör Toras syster och svåger. Det verkar ha varit en sed att spara brev, skicka runt dem för genomläsning, återkomma till dem på olika vis.  Men att bara vissa brev bevarats kan också bero på att avsändaren eller adressaten har uttryckt önskemål om att makulera breven . I ett brev från Hedvig till Tora daterat den 16 oktober 1951, då tvillingarna håller på att etablera sig i Björkegrenska gården, kan man läsa:


"Så kanske vi nästa termin ska få lite ro till våra gamla papper och brev. O, nej, vi behåller mesta möjliga av dem, vi gör oss inte av med mera än minsta möjliga, det kan du vara lugn för. Men en hel del av sina vänbrev har moster bestämt ska rivas sönder olästa, och det måste vi ju rätta oss efter. Det tar mycket tid bara det (1500 redan makulerade)."


Oj så många brev tänker jag. Och vilken skatt som gick förlorad där. Vad kunde inte dessa brev ha berättat?


Jag är just nu så uppfylld av Hedvigs brev att jag lever med henne och systern när de väljer tapeter, vattnar julrosor i trädgården, tar emot besök, går på föreläsningar och skriver kondoleanser. Jag som tidigare mest hört historien om dessa två kvinnor levde avskilt och hade bacillskräck. När man kom som bud till gården sträcktes en handskbeklädd hand ut genom ett fönster på ovanvåningen med betalningen. Påsen med pengar, inklusive dricks till budet, singlade så ned framför fötterna på budet.
Men så är det ju alltid. En människas liv förenklas, fragmenteras och glöms bort. Och vad händer i framtiden när vi inte längre har några brev att tillgå. Hur ska vi då återuppväcka och nyansera en människas liv och tankar?


Lena Alebo
museichef

fredag 23 december 2016

Stenbergs finns inte mer

Alla stod vi tysta och utstrålade stor allvarsamhet. Ett av stadens äldsta och mest karaktäristiska hus hade slukats av elden dagen innan. Husets stomme hade klarat flera andra av stadens eldsvådor, rivningsraseriet under 60- och 70-talet, då grannhuset fått stryka på foten för ett nytt Domuskomplex och oaktsamma renoveringar. Taket hade längre än de flesta andra byggnader uppvisat tydliga skällningar och hade en ålderdomlig prägel. Men det som kanske tagit uppmärksamheten från själva huset var det stora blåregnet som under 150 år växt mitt framför långsidan på den Stenbergska huslängan och som varje säsong fick uppskattning och uppmärksamhet av såväl bofasta som turister.


Husets äldsta historia vet vi inte så mycket om. Inte mer än att tomten var bebodd enligt 1750 års karta och att en av de tidigaste innehavarna var handelsmannen Lars Holmström. Han var far till den Arvid Holmström som 1759 gav ut den första doktorsavhandlingen om Simrishamn, med det passande namnet Cimbrishamnia. En annan person som kan knytas till huset är en av postfröknarna Malmqvist, Petronella tror jag att det var. Det var hon som tillsammans med sina två systrar kom överens om att inte gifta sig med den nye postmästaren, även om de kanske alla hade lust, utan istället leva tillsammans alla fyra, på något vis. Huset kom sedan i N P Ehrnbergs vård. Han var rektorn som inte blev vid sin läst utan sadlade om till läderfabrikant med hjälp av sin hustrus ärvda företag och var anfader till det som så småningom blev Ehrnbergs läderfarik- Nordens största. Det var också han som 1847 tog den första brandförsäkringen för gården, som då var flerlängad. Och så kom då till slut Stenbergs - den förste, 1876, var snickare och den siste försäljare av kvalitetsmöbler. Men då är vi inne på 1900-talet. Själv minns jag vagt några besök i affären tillsammans med mina föräldrar. Så kan ett gammalt hus berätta. Dela gärna ditt eget minne av huset som en kommentar!


Nu är vi ett kulturhus fattigare. Blåregnet ser ut att ha klarat sig, om än tuktat av elden. Ännu ryker det ur brandresterna, just nu kom nya utryckningar, och vi vet inte vad som kommer att hända på platsen. Låt oss hoppas att någon får möjlighet att rita något som passar för platsen, kanske med gammalt byggnadsmaterial som i husen på Regeringsgatan. Det gamla huset får vi aldrig tillbaka men det nya måste byggas så att blåregnet passar in och får stå kvar!


Lena Alebo
museichef

fredag 11 november 2016

Min praktik på Österlens museum




Personalen på Österlens museum, med Rema längst till höger.

Min första dag på museet var jag jättespänd och kände stress därför att det var första jobb för mig och jag pratar inte svenska så bra och jag vet inte hur det är att arbeta i Sverige.
Men när jag träffade mina arbetskamrater och pratade med dem, hela stressen har försvunnit. De är verkligen snälla.
Grundläggande jobb är att registrera böcker med arkivantikvarie Ulf Danell och han hjälpte mig mycket, jag tycker om det jobb Eftersom det hjälper mig att skriva, uttal och lära sig om historien i Sverige . Det finns många olika typer av böcker till exempel om historien, geografi, konst, natur och arkeologi......

Jag gjorde också andra