Gustaf III (1771-1792)

Gustaf III föddes i Wrangelska palatset i Stockholm den 24 januari 1746 (vilket motsvarar den 13 januari i den gregorianska kalendern som infördes 1753). Han var Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas äldste son. Han blev tidigt påverkad av upplysningstidens anda och upplevde den allt större splittringen mellan politiska partier, riksdag och kungens minskade inflytande i politiken. Som 20-åring blev han bortgift med den likaledes 20-åriga danska prinsessan Sofia Magdalena. De gifte sig i Köpenhamn den 1 oktober 1766, men Gustaf var inte ens där! De möttes i senare Helsingborg, men förhållandet blev kyligt.

Adolf Fredrik dog 1771 medan Gustaf var i Frankrike och samspråkade med Louis XV. Han kröntes den 29 maj. Året efter gjorde han en statskupp och blev enväldig. I augusti lade han fram en ny regeringsform, som med tiden ändrade en mängd lagar i upplysningstidens anda. Den nya myntrealisationen 1777 gjorde att en mängd äldre sedlar kunde inlösas för halva ursprungliga värdet.

1 riksdaler 1782. Myntmästare Olof Lidijn (1773-1819). Upplaga 653651 st. Vikt 29,25 gram. Diameter 41 mm.

Gustaf III var den första statschef som erkände USA som en ny stat 1777 och han följde revolutionen där med stort intresse. Den 23 augusti 1784 införskaffade han den karibiska ön S:t Barthélemy från Frankrikes kung Louis XVI. Under åren 1788-1790 krigade han med Ryssland och sin kusin Katarina II och lät då prägla egna ryska 5-kopeksmynt i Avesta för att användas av den svenska armén. Den 16 mars 1792 skadesköts han av Jacob Johan Anckarström på operan i Stockholm och dog 13 dagar senare av blodförgiftning av dåligt skötta sår. Hans barn (om det nu var hans egna) med Sofia Magdalena var Gustaf Adolph (1778-1837) och Karl Gustav (1782-1783), hertig av Småland.


/Ulf Danell

Österlens Museum

Analogisera mera

en hyllning till det handfasta museiarbetet

Museifolk är vana att arbeta i projektform. Fortlöpande finansiering för arbetet saknas, metodisk sortering och rengöring av museiföremål i långa banor är inget som lockar i ansökningarna om medel. Ord på modet i de ändlösa bidragsansökningarna är digitalisering, tillgängliggörande, levandegörande, och nu senast, angelägliggörande. Gemensamt för alla lyckade ansökningar är att man på ett och annat sätt ska digitalisera och lägga ut information om museiföremålen på nätet.

Men vad som lätt glöms bort är att man innan man gör allt detta har en massa praktiskt arbete framför sig. Jag är rätt säker på att det inte bara gäller oss på Österlens museum. Det hela bottnar i att vi inte har några ändamålsenliga magasinslokaler i kombination med för lite personal och för många hastigt påkomna flyttar av föremålen de senaste hundra åren. Kort sagt: det är en salig röra i många av våra magasin. Och inte städat på länge.

Innan de fina digitala museiföremålen ligger ute på Internet måste man: Leta nycklar, byta glödlampor, hitta stegar, dammsuga krypande, bära skurhinkar, slå i gamla handskrivna liggare, hyra släp, köra truck, skaffa packlådor och dricka en massa kaffe samtidigt som man intervjuar f. d. museianställda. Man mår dåligt när man inte får göra allt detta, efter som man vet att det så väl behövs.

Därför mår jag extra bra nu så här inför semestern. I flera veckor har jag fått syssla med allt detta. Det analoga, praktiska, handfasta, skitiga och – tillslut – såpdoftande arbetet med våra museiföremål. Det har varit underbart.

Det började redan i maj då vi for ut till lantbruksmuseet i Hammenhög. Här finns enorma lokaler i en gammal gård där föremål ur lantbrukets historia visas av ett gäng frivilliga, mycket entusiastiska pensionerade lantbrukare. Utställningarna är välbesökta sommartid av både bofasta och sommargäster. Men på hölogarna, i de gamla stallarna och i grishuset finns en massa museiföremål förvarade, som många gånger inte alls har med lantbruk att göra. Barnvagnar, amerikakoffertar, ett myller av målade kistor och skåp och till och med gustavianska, stoppade soffor har stått lagrade här i många år. En fest för or och andra trägnagare och ett eldorado för möss och dammråttor. Här tog vi i med stortag under tre veckors tid, bar och kånkade, dammsög och skurade, märkte och fotograferade, packade och organiserade. Och fikade.

Därefter fortsatte vi direkt till garverimuseet i Simrishamn. Här, i ett av Simrishamns äldsta hus, finns ett fullkomligt unikt litet museum med en intakt utställning från år 1926. Det hela drivs av f d anställda vid den en gång största arbetsgivaren i stan – Ehrnbergs läderfabrik, med verksamhet och kunder över hela världen. Inte heller här hade det städats på länge. Inventeringar av alla föremålen hade aldrig gjorts. Den tidvis mycket höga luftfuktigheten hade fått mögel att frodas på insidan av monterglasen. Också här fick vi tillfälle för mycket analogt museiarbete. Resultatet? Såpskurade 1600-talsgolv, prydliga inventarielistor, omhändertagna vindsfynd och glada frivilligarbetare.

Nu återstår bara frågan: varför är det inte lika kul att städa hemma?                                                                

/Ulrika Wallebom, antikvarie

Tid att lära känna sig själv

Finns det en bättre tid på året än sommaren om man vill lära känna sig själv?  Nej jag tror faktiskt inte det. Sommaren ger den tid som behövs för att förstå att man inte bara är en duktig medarbetare, förälder och samhällsmedborgare utan också en alldeles speciell kropp med ett alldeles särskilt innehåll. Men med tankar om jaget kommer också tankar om ursprunget. Mina rötter finns till en del just i Simrishamn och  för en tid sedan blev jag medveten om ett 100-tal bevarade brev, de flesta från min farfars mor på Stora Rådmansgatan adresserade till farfar Ehrnfrid på studieresa i London. Dessa visade sig vara en guldgruva för ytterligare kunskap om kvarteren runt Lilla torg som den gången var hantverkarnas del av staden och gick under namnet "sjalettastan".

Som historieintresserad  har jag själv kanske lite för lätt ibland att försätta mig i en annan tid. När jag vandrar genom gatorna i Simrishamn kan jag se fru Espersson med sin fantastiska håruppsättning och långa klänning komma längs Stora Rådmansgatan eller höra 10-öresföreningens medlemmar sitta och diskutera i bakom planket i Jenny Svanlunds trädgård, se barfotabarnen vimla på Stora Norregatan och redaktören på Cimbrishamnsbladet John Osterman sitta i skuggan av sitt päronträd och dra in doften av väldoftande rosor i julieftermiddagens hetta. Och jag minns min företrädare på museet Gustaf Åberg när han en gång vid Gyllebohus berättade för mig och en grupp om slottsruinens historia. När Gustaf kom till den delen av berättelsen som handlade om fru Thale Ulfstand som bodde här under 1600-talet, tillsammans med sin man Palle Urne, blev han varm i rösten och nästan skälvande delade han med sig av sin egna upplevelse när han fick åla sig ner i koret i Östra Vemmerlövs kyrka och  lägga handen på fru Thales kista. Vi andra satt tysta en lång stund efteråt.

Att hämta kunskap kring den plats man befinner sig på eller härstammar från är ett billigt sommarnöje. I dessa dagar då allt kostar och då sommaren också för många blir en tid av extrem konsumism, kan det kanske vara skönt att ägna sig åt en stunds gratis eftertanke. På museerna finns arkiv och kunskap om en del av dig och din historia. Till Österlens museum kommer just om sommaren ofta besökare som söker sina rötter. När och om vi finner släktingen som for till Amerika eller den okände fadern i våra arkiv kan det bli ett känslosamt möte med historien. Ett möte som också jag som museiman vårdar i minnet. Till vår hjälp tar vi ofta Magnus Lindskog som är en makalös släktforskare. Tillsammans med sina kollegor i Österlens släktforskarförening öppnar han dörren till den enskildes öde och äventyr med hjälp av bouppteckningar, tingsprotokoll och kyrkoböcker.

På lördag ska jag guida släkten Espersson genom Simrishamns gator. Inför denna vandring har jag fått lära känna en ny Simrishamnssläkt lite bättre. En ny pusselbit har lagts och jag känner mig rik.

Nu hoppas jag att din sommar blir lugn och att du får tid att ta ett besök på museet och ställa dina frågor om släkten och platsen till mig eller någon av mina medarbetare här. Kanske har vi några pusselbitar som ligger och väntar. Välkommen!

Lena Alebo
museichef

Solsagan

Ja, nu är vår nya utställning "Petroglyfiskt" äntligen invigd. I utställningen ingår bland annat en film om solsagan, såsom den berättas i nordiska myter. Liknande solsagor berättas i nästan alla kulturer runt om i världen. En samtida parallell till skandinaviens bronsålderssaga finns i Egypten.

Egypterna hade under samma period som nordborna högg ut bilder och symboler på hällarna i Skandinavien, ett väl utvecklat bild- och skrivspråk. Eftersom det inte användes ett skriftspråk här, kan vi inte veta vad vi kallade våra gudar. Det finns dock så många likheter mellan de egyptiska gudarnas attribut och bildframställningar och nordbornas hällristningsbilder, att de borde ha fyllt ungefär samma funktion. Och tack vare de egyptiska hieroglyferna, vet vi desto mer om deras gudavärld och kan jämföra den med den skånska. En framställning som var populär i Egypten är skildringen av solens gång under ett dygn (24 timmar). Den var populär på insidan av kistor och i taket på gravvalv, som t.ex. Ramses IV (regerade 1155-1149 f. Kr.).

På den här tavlan ser vi nattskeppet, som bär solen på de farliga underjordiska floderna till gryningen nästa dag, då himmelsgudinnan Nut sväljer den. Därefter färdas solen i hennes kropp, tills hon på kvällen i solnedgången föder ut den. Solguden, som enligt egyptisk mytologi både var farfar och morfar till Nut, tar då hand om solen, och fraktar den genom underjorden till nästa morgon. På natten försöker solguden Ra´s ärkefiende, ormen Apep (på grekiska Apophis), välta båten och hindra solen från att gå upp igen. Att ormen ses som en nattens och mörkrets varelse, beror kanske mer på dess likhet med maskarna, som ju trivs bra nere i marken. Även uppe på himlen tycks solen ha färdats i en båt, eller rättare sagt i två båtar. Den första, morgonbåten ”Manzet”, var så bränd och utsliten när den tagit sig halvvägs och stod i zenit, att solen då måste byta farkost, till aftonbåten ”Mesektet”. Solguden var heller inte en och samma, utan tre. Morgonsolen kallades Chepra (Khepra), middagssolen var Ra (Re), medan aftonsolen kallades Atum.

Först i båten står Ra (eller Khepra/Atum), sedan himmelsguden Horus, som var son till Osiris och Isis och gift med Hathor (vars attribut både var solen och månen). Därefter står Ra´s barn, syskonparet Shu (luftens gud) och Tefnut, regnets och luftfuktighetens gudinna. Deras barn, jord- och fruktbarhetsguden Geb (i mitten av båten) och himmelsgudinnan Nut, hade också barn ihop. Två av deras barn står näst på skeppet. Osiris, som avbildas mumifierad i svepning eftersom han blivit mördad av sin bror Set, men återuppväckt av sin syster och hustru Isis, som ofta avbildas med solskivan mellan två tjurhorn på huvudet. Hon var modergudinna och jämförs också med Astarte/Inanna. Sist går farao (med tronnamnet – praenomenet Nebkheperure (härskare genom Re) i en kartusch. Detta tronnamn bar bland annat Tutankhamon (1358-1339 f.Kr.). Farao är den ende, förutom den mördade Osiris, som inte bär ankh-korset – tecknet för evigt liv, eftersom han fortfarande är dödlig. De manliga gudarna bär dessutom en s.k. was-stav i höger hand.

Liknande, fast mycket enklare, framställningar ser vi överallt på våra hällristningshällar. Här är två exempel:

Solskepp på Järrestadshällen, komplett med ormen och fotsulor.

Skepp på Madsebakke (Bornholm). Om den övre figuren ska gestalta himlen (motsvarande "Nut"), en regnbåge ("Bifrost") eller något helt annat, låter jag vara osagt.

Välkommen att besöka utställningen på Österlens Museum! För mer information, se hemsidan.

/Ulf Danell

Österlens Museum

PETROGLYFISKT - en virtuell upplevelse kring hällristningar

Nu är utställningsarbetet i full gång inför sluttampen av projektet Virtuella hällar. Invigningen av utställningen ”PETROGLYFISKT- en virtuell upplevelse kring hällristningar” kommer att hållas den 10:e maj. Ulf Bertilsson från Svenskt hällristningsforskningsarkiv inviger utställningen klockan 13. Förutom själva utställningen, som är en upplevelse i sig, kommer vi även att ha reseledare som guidar besökarna tillbaks till bronsåldern och det vardagliga livet för en hällristare. Åke Egevad kommer att slå på den stora trumman och en dansare kommer att tolka själva musiken. Det kommer även att bli direktsändning från Dansarens häll, där Ann-Louise Svensson från Asmiroca kulturupplevelser kommer att vara tillgänglig för att rapportera och svara på frågor angående de sydostskånska hällristningarna. Eftersom själva utställningen är ett möte mellan ny teknik och forntida hällristningar har vi även valt att bjuda på så kallad fusionmat. Det vill säga att bronsåldern möter nutid i vår härliga bronsålderspizza som finns i två varianter, en vegetarisk och en med kött.

Man får självklart också ta del av vår utställning som bjuder på nya tekniska lösningar att presentera arkeologiskt material och kunskap. Man få bland annat en ny möjlighet att betrakta våra fynd från Österlen i 3D på en surfplatta. Här kan man snurra på föremålen och zooma in och ut. Den möjligheten har man ju inte med de riktiga föremålen från bronsåldern. Originalfynden från Österlen, ur egna samlingar och inlån från Lunds universitets historiska museum och Ystads museer, ligger i montrar.

När man sedan är redo för att färdas tillbaks i tiden och delta i olika bronsåldersritualer kliver man in i det första rummet.
Var kommer vi ifrån? Tack vare digitalteknik och så kallad "motion capture" dras åskådaren med i en virtuell tidsresa där hällristningar från Sveriges mest berömda bronsåldersgrav, "Nordens pyramid" väcks till liv. I det mörka rummet projiceras mystiska fågelliknande gestalter på väggen. De gamla lurarna ljuder enträget, plötsligt gör sig figurerna loss från gravhällen och börjar dansa. En av figurerna är vit - det är du som besökare. Med egna rörelser kan du nu delta i en rituell procession och hjälpa till att föra den döde till den andra sidan. Väljer du att göra samma rörelser som övriga processionsdeltagare blir du röd och smälter in i processionen.
"Kiviksgraven - virtuella kroppar i rituell procession" är ett virtuellt konstspel producerat under ledning av fil.dr Magali Ljungar-Chapelon och ett experiment inom konstnärlig forskning och digital gestaltning. Syftet är att engagera ubliken som aktör/åskådare i en intim, rituell och sinnlig upplevelse och göra besökarna till medtolkare av det förflutna. Konstspelet är utvecklat av en flervetenskaplig produktionsgrupp från Institutionen för designvetenskaper, Humanistlaboratoriet vid Lunds universitet, Neues Interactiv/apphaus Sweden och Craze Music Productions i samarbete med Asmiroca kulturarvsupplevelser och Linnéuniversitetet. Ljudbilden baserar sig på orginalinstrument från bronsåldern och är framtagen av musikarkeolog Cajsa S Lund.

I Kaos och kosmos-rummet får man uppleva en del av bronsålderns komplexa mytologi. Solsagan och akrobaterna som presenteras med hjälp av animationer och projektionsteknik . Stationen är utvecklad av företagen Ixagon och Thisisdetta i Malmö. Här kan man som besökare välja att bara iaktta eller delta. Det finns en gymnastikmatta i rummet som inbjuder besökaren prova på akrobatiken som visas i projektionen - om man vågar. Vi hoppas att dessa två upplevelser skapar en kunskapshunger hos besökaren som förhoppningsvis nu är sugen på att lära sig mer om bronsåldern och hällristningarna på Österlen.

Vi har därför producerat en egen nutida kunskapsmosse, där man kan fördjupa sig i olika teman som berör bronsåldern och sätter Österlen inte bara i ett globalt sammanhang men även ett nutida. Kunskapsmossen är en pekskärm som är utvecklad av företaget Flatfrog. Vi är det enda museet i välden (än så länge) som använder oss av denna teknik. För att kunna förmedla något på denna pekskärm måste man dock ha en mjukvara, precis som i en dator, och det har företaget Touchtech i Göteborg hjälpt oss med.

Efter denna station hoppas vi nu att besökaren har fått en känsla för hur det kan ha varit att vara hällristare på Österlen under bronsåldern och att man då är i skapande sinnestillstånd. För bakom skogen döljer sig en häll som blickar ut över havet och där man digitalt kan få rita sina egna hällristningar. Den digitala pennan är utvecklad av företaget Anoto i Lund och mjukvaran som står bakom projektionen på hällen står Pennvision från Norrköping för. Det är lite som magi med dessa pennor och hällen, då det man ritar inte fastnar på hällen framför en utan bara i den virtuella världen.

Efter besök vid all stationerna hoppas vi nu att besökaren har fått en mersmak för hällristningarna och själv vill ut i landskapet och besöka dem. Vi har också skrivit en egen reseguide till bronsålderns Österlen, med en blandning av fakta och fiktion. Den fiktiva delen vill ge känsla och förståelse för hur det egentligen hade varit om man hade kunnat ta en tidsmaskin tillbaks till bronsåldern och gjort ett riktigt besök under denna tid. Det hade troligtvis varit en stor kulturchock. Därför hoppas vi att med reseguiden kunna förklara likheter och skillnader mellan vår kultur idag på Österlen och den som rådde för ca 3000 år sen.

Jeanette Gimmerstam

Projektledare Petroglyfiskt

Österlens museum

Adolf Fredrik (1751-1771)

Adolf Fredrik föddes på slottet Gottorp den 4 maj 1710 i grevskapet Holstein-Gottorp i norra Tyskland. Föräldrarna var Kristian August av Holstein-Gottorp och Albertina Fredrika av Baden-Durlach. Efter Hatt-partiets krig mot Ryssland 1741-1743, utsågs Adolf Fredrik, som var morbror till den blivande ryska tsarinnan Katarina II (den stora) till svensk tronföljare. Fredrik I hade ju inga legitima barn med Ulrica Eleonora. Adolf Fredrik tillhörde huset Oldenburg, som under senmedeltiden suttit på Sveriges tron (Christian I-Christian II). Den 26 november 1751 kröntes han till svensk kung i Stockholm.

Den 18 augusti 1744 hade han gift sig med Lovisa Ulrica av Preussen, som var syster med Fredrik den store. Adolf Fredrik och hans gemål var i ständig konflikt med regeringen och hattpartiet. De försökte sig på en revolution 1756 för att få större makt, men detta misslyckades och ledde bara till att deras makt minskade ytterligare. Två av deras söner, Gustaf (III), och Carl (XIII) blev sedemera kungar. Adolf Fredrik dog av ett slaganfall den 12 februari 1771 efter ett intag av surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling, champagnevin och hetvägg (semla doppad i varm mjölk).

Den här riksdalern gavs ut 1770 i en upplaga av 143352 stycken. Valören motsvarade också 3 daler silvermynt, som därför också angavs på myntet. Vikten var som tidigare 29,25 gram och diametern 41 mm. Under serafimerordens kedja står myntmästarens initialer, Albrekt Lindberg.

//Ulf Danell

Österlens Museum

Bränn skiten? Om att gallra bland museiföremål

Den förskräckande titeln ”bränn skiten?” har jag helt fräckt lånat från Skånes Arkivförbunds nyligen hållna seminarium om riskerna med historielöshet och betydelsen av våra arkiv. Frågan gäller i lika hög grad våra svenska museisamlingar. Med jämna mellanrum möts vi museitjänstemän av frågan från en oförstående allmänhet vad man egentligen ska ha museisamlingarna till. De ses av vissa som ett problem snarare än en tillgång, och man undrar varför vi inte kan gallra, bränna, lämna tillbaka, gräva ner, sälja eller sluta ta emot föremål. Man skulle ju kunna spara massor av tid, plats och pengar på så sätt.  

Jag var häromveckan med på en temadag i Klippan som anordnades av Skånes hembygdsförbund som berörde de här brännbara frågorna. I en överfull lokal i Åby museum trängdes musei- och hembygdsföreningsfolk för att höra ett par föremålsantikvarier från Kulturen i Lund berätta om sina erfarenheter kring gallring, röjning och till och med försäljning av museiföremål. Framför allt handlade det om hur man vågar tacka nej, när man som museum eller bygdeförening blir erbjuden att ta emot både det ena och det andra av givmilda donatorer.

Åby museum i Klippan - platsen för seminariet om insamling och gallring av museiföremål

Erfarenheterna från Kulturen gör gällande att man bör satsa på att ”gallra vid källan” – istället för att senare ställas inför problemet om gallring i befintliga samlingar. För visst är det en erfarenhet som många delar, att det finns föremål i samlingarna som aldrig borde ha hamnat där. För att lättare kunna motivera sina val om vad man ska ta emot, rekommenderar de varmt att varje museum och förening kommer överens om och sätter samman en skriftlig insamlings- och gallringspolicy.

Genant nog har vi ännu ingen sådan på Österlens museum. Och visst finns det finns det nog ett och annat föremål i våra magasin som kanske egentligen inte borde finnas där.  Det mesta av de föremål som finns i våra samlingar finns dock där av en anledning. Med hjälp av Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, som äger samlingarna, har vi samlat in föremål från hela Österlen i närmare 100 år. De täcker in en stor del av Österlens forntid, dess textila skatter, fisket, den vidsträckta sjöfarten, jordbruket, de gamla hantverken och näringarna. Det finns föremål från när och fjärran, från gods och enkla hem, från män, kvinnor och barn som levt på Österlen. De är skänkta och tacksamt emottagna av oss.   

Ett större problem är att de flesta av föremålen i våra samlingar är från 1950-talet och äldre. Modern tid och nutid är väldigt dåligt representerad. Detta är något vi måste ta på allvar om vi inte vill att 1900-talet ska bli ett svart hål i vår lokala historiebok. Dessutom behövs det för att kunna locka vår egen och kommande generationer till museet. Vad sägs om lite 90-talsnostalgi till exempel?

Gallring, insamlingspolicy och nutidsdokumentation är ämnen vi kommer att jobba mycket med under sommaren och hösten. Håll utkik efter kommande bloggar i ämnet!

/Ulrika Wallebom, antikvarie