Solsagan

Ja, nu är vår nya utställning "Petroglyfiskt" äntligen invigd. I utställningen ingår bland annat en film om solsagan, såsom den berättas i nordiska myter. Liknande solsagor berättas i nästan alla kulturer runt om i världen. En samtida parallell till skandinaviens bronsålderssaga finns i Egypten.

Egypterna hade under samma period som nordborna högg ut bilder och symboler på hällarna i Skandinavien, ett väl utvecklat bild- och skrivspråk. Eftersom det inte användes ett skriftspråk här, kan vi inte veta vad vi kallade våra gudar. Det finns dock så många likheter mellan de egyptiska gudarnas attribut och bildframställningar och nordbornas hällristningsbilder, att de borde ha fyllt ungefär samma funktion. Och tack vare de egyptiska hieroglyferna, vet vi desto mer om deras gudavärld och kan jämföra den med den skånska. En framställning som var populär i Egypten är skildringen av solens gång under ett dygn (24 timmar). Den var populär på insidan av kistor och i taket på gravvalv, som t.ex. Ramses IV (regerade 1155-1149 f. Kr.).

På den här tavlan ser vi nattskeppet, som bär solen på de farliga underjordiska floderna till gryningen nästa dag, då himmelsgudinnan Nut sväljer den. Därefter färdas solen i hennes kropp, tills hon på kvällen i solnedgången föder ut den. Solguden, som enligt egyptisk mytologi både var farfar och morfar till Nut, tar då hand om solen, och fraktar den genom underjorden till nästa morgon. På natten försöker solguden Ra´s ärkefiende, ormen Apep (på grekiska Apophis), välta båten och hindra solen från att gå upp igen. Att ormen ses som en nattens och mörkrets varelse, beror kanske mer på dess likhet med maskarna, som ju trivs bra nere i marken. Även uppe på himlen tycks solen ha färdats i en båt, eller rättare sagt i två båtar. Den första, morgonbåten ”Manzet”, var så bränd och utsliten när den tagit sig halvvägs och stod i zenit, att solen då måste byta farkost, till aftonbåten ”Mesektet”. Solguden var heller inte en och samma, utan tre. Morgonsolen kallades Chepra (Khepra), middagssolen var Ra (Re), medan aftonsolen kallades Atum.

Först i båten står Ra (eller Khepra/Atum), sedan himmelsguden Horus, som var son till Osiris och Isis och gift med Hathor (vars attribut både var solen och månen). Därefter står Ra´s barn, syskonparet Shu (luftens gud) och Tefnut, regnets och luftfuktighetens gudinna. Deras barn, jord- och fruktbarhetsguden Geb (i mitten av båten) och himmelsgudinnan Nut, hade också barn ihop. Två av deras barn står näst på skeppet. Osiris, som avbildas mumifierad i svepning eftersom han blivit mördad av sin bror Set, men återuppväckt av sin syster och hustru Isis, som ofta avbildas med solskivan mellan två tjurhorn på huvudet. Hon var modergudinna och jämförs också med Astarte/Inanna. Sist går farao (med tronnamnet – praenomenet Nebkheperure (härskare genom Re) i en kartusch. Detta tronnamn bar bland annat Tutankhamon (1358-1339 f.Kr.). Farao är den ende, förutom den mördade Osiris, som inte bär ankh-korset – tecknet för evigt liv, eftersom han fortfarande är dödlig. De manliga gudarna bär dessutom en s.k. was-stav i höger hand.

Liknande, fast mycket enklare, framställningar ser vi överallt på våra hällristningshällar. Här är två exempel:

Solskepp på Järrestadshällen, komplett med ormen och fotsulor.

Skepp på Madsebakke (Bornholm). Om den övre figuren ska gestalta himlen (motsvarande "Nut"), en regnbåge ("Bifrost") eller något helt annat, låter jag vara osagt.

Välkommen att besöka utställningen på Österlens Museum! För mer information, se hemsidan.

/Ulf Danell

Österlens Museum

PETROGLYFISKT - en virtuell upplevelse kring hällristningar

Nu är utställningsarbetet i full gång inför sluttampen av projektet Virtuella hällar. Invigningen av utställningen ”PETROGLYFISKT- en virtuell upplevelse kring hällristningar” kommer att hållas den 10:e maj. Ulf Bertilsson från Svenskt hällristningsforskningsarkiv inviger utställningen klockan 13. Förutom själva utställningen, som är en upplevelse i sig, kommer vi även att ha reseledare som guidar besökarna tillbaks till bronsåldern och det vardagliga livet för en hällristare. Åke Egevad kommer att slå på den stora trumman och en dansare kommer att tolka själva musiken. Det kommer även att bli direktsändning från Dansarens häll, där Ann-Louise Svensson från Asmiroca kulturupplevelser kommer att vara tillgänglig för att rapportera och svara på frågor angående de sydostskånska hällristningarna. Eftersom själva utställningen är ett möte mellan ny teknik och forntida hällristningar har vi även valt att bjuda på så kallad fusionmat. Det vill säga att bronsåldern möter nutid i vår härliga bronsålderspizza som finns i två varianter, en vegetarisk och en med kött.

Man får självklart också ta del av vår utställning som bjuder på nya tekniska lösningar att presentera arkeologiskt material och kunskap. Man få bland annat en ny möjlighet att betrakta våra fynd från Österlen i 3D på en surfplatta. Här kan man snurra på föremålen och zooma in och ut. Den möjligheten har man ju inte med de riktiga föremålen från bronsåldern. Originalfynden från Österlen, ur egna samlingar och inlån från Lunds universitets historiska museum och Ystads museer, ligger i montrar.

När man sedan är redo för att färdas tillbaks i tiden och delta i olika bronsåldersritualer kliver man in i det första rummet.
Var kommer vi ifrån? Tack vare digitalteknik och så kallad "motion capture" dras åskådaren med i en virtuell tidsresa där hällristningar från Sveriges mest berömda bronsåldersgrav, "Nordens pyramid" väcks till liv. I det mörka rummet projiceras mystiska fågelliknande gestalter på väggen. De gamla lurarna ljuder enträget, plötsligt gör sig figurerna loss från gravhällen och börjar dansa. En av figurerna är vit - det är du som besökare. Med egna rörelser kan du nu delta i en rituell procession och hjälpa till att föra den döde till den andra sidan. Väljer du att göra samma rörelser som övriga processionsdeltagare blir du röd och smälter in i processionen.
"Kiviksgraven - virtuella kroppar i rituell procession" är ett virtuellt konstspel producerat under ledning av fil.dr Magali Ljungar-Chapelon och ett experiment inom konstnärlig forskning och digital gestaltning. Syftet är att engagera ubliken som aktör/åskådare i en intim, rituell och sinnlig upplevelse och göra besökarna till medtolkare av det förflutna. Konstspelet är utvecklat av en flervetenskaplig produktionsgrupp från Institutionen för designvetenskaper, Humanistlaboratoriet vid Lunds universitet, Neues Interactiv/apphaus Sweden och Craze Music Productions i samarbete med Asmiroca kulturarvsupplevelser och Linnéuniversitetet. Ljudbilden baserar sig på orginalinstrument från bronsåldern och är framtagen av musikarkeolog Cajsa S Lund.

I Kaos och kosmos-rummet får man uppleva en del av bronsålderns komplexa mytologi. Solsagan och akrobaterna som presenteras med hjälp av animationer och projektionsteknik . Stationen är utvecklad av företagen Ixagon och Thisisdetta i Malmö. Här kan man som besökare välja att bara iaktta eller delta. Det finns en gymnastikmatta i rummet som inbjuder besökaren prova på akrobatiken som visas i projektionen - om man vågar. Vi hoppas att dessa två upplevelser skapar en kunskapshunger hos besökaren som förhoppningsvis nu är sugen på att lära sig mer om bronsåldern och hällristningarna på Österlen.

Vi har därför producerat en egen nutida kunskapsmosse, där man kan fördjupa sig i olika teman som berör bronsåldern och sätter Österlen inte bara i ett globalt sammanhang men även ett nutida. Kunskapsmossen är en pekskärm som är utvecklad av företaget Flatfrog. Vi är det enda museet i välden (än så länge) som använder oss av denna teknik. För att kunna förmedla något på denna pekskärm måste man dock ha en mjukvara, precis som i en dator, och det har företaget Touchtech i Göteborg hjälpt oss med.

Efter denna station hoppas vi nu att besökaren har fått en känsla för hur det kan ha varit att vara hällristare på Österlen under bronsåldern och att man då är i skapande sinnestillstånd. För bakom skogen döljer sig en häll som blickar ut över havet och där man digitalt kan få rita sina egna hällristningar. Den digitala pennan är utvecklad av företaget Anoto i Lund och mjukvaran som står bakom projektionen på hällen står Pennvision från Norrköping för. Det är lite som magi med dessa pennor och hällen, då det man ritar inte fastnar på hällen framför en utan bara i den virtuella världen.

Efter besök vid all stationerna hoppas vi nu att besökaren har fått en mersmak för hällristningarna och själv vill ut i landskapet och besöka dem. Vi har också skrivit en egen reseguide till bronsålderns Österlen, med en blandning av fakta och fiktion. Den fiktiva delen vill ge känsla och förståelse för hur det egentligen hade varit om man hade kunnat ta en tidsmaskin tillbaks till bronsåldern och gjort ett riktigt besök under denna tid. Det hade troligtvis varit en stor kulturchock. Därför hoppas vi att med reseguiden kunna förklara likheter och skillnader mellan vår kultur idag på Österlen och den som rådde för ca 3000 år sen.

Jeanette Gimmerstam

Projektledare Petroglyfiskt

Österlens museum

Adolf Fredrik (1751-1771)

Adolf Fredrik föddes på slottet Gottorp den 4 maj 1710 i grevskapet Holstein-Gottorp i norra Tyskland. Föräldrarna var Kristian August av Holstein-Gottorp och Albertina Fredrika av Baden-Durlach. Efter Hatt-partiets krig mot Ryssland 1741-1743, utsågs Adolf Fredrik, som var morbror till den blivande ryska tsarinnan Katarina II (den stora) till svensk tronföljare. Fredrik I hade ju inga legitima barn med Ulrica Eleonora. Adolf Fredrik tillhörde huset Oldenburg, som under senmedeltiden suttit på Sveriges tron (Christian I-Christian II). Den 26 november 1751 kröntes han till svensk kung i Stockholm.

Den 18 augusti 1744 hade han gift sig med Lovisa Ulrica av Preussen, som var syster med Fredrik den store. Adolf Fredrik och hans gemål var i ständig konflikt med regeringen och hattpartiet. De försökte sig på en revolution 1756 för att få större makt, men detta misslyckades och ledde bara till att deras makt minskade ytterligare. Två av deras söner, Gustaf (III), och Carl (XIII) blev sedemera kungar. Adolf Fredrik dog av ett slaganfall den 12 februari 1771 efter ett intag av surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling, champagnevin och hetvägg (semla doppad i varm mjölk).

Den här riksdalern gavs ut 1770 i en upplaga av 143352 stycken. Valören motsvarade också 3 daler silvermynt, som därför också angavs på myntet. Vikten var som tidigare 29,25 gram och diametern 41 mm. Under serafimerordens kedja står myntmästarens initialer, Albrekt Lindberg.

//Ulf Danell

Österlens Museum

Bränn skiten? Om att gallra bland museiföremål

Den förskräckande titeln ”bränn skiten?” har jag helt fräckt lånat från Skånes Arkivförbunds nyligen hållna seminarium om riskerna med historielöshet och betydelsen av våra arkiv. Frågan gäller i lika hög grad våra svenska museisamlingar. Med jämna mellanrum möts vi museitjänstemän av frågan från en oförstående allmänhet vad man egentligen ska ha museisamlingarna till. De ses av vissa som ett problem snarare än en tillgång, och man undrar varför vi inte kan gallra, bränna, lämna tillbaka, gräva ner, sälja eller sluta ta emot föremål. Man skulle ju kunna spara massor av tid, plats och pengar på så sätt.  

Jag var häromveckan med på en temadag i Klippan som anordnades av Skånes hembygdsförbund som berörde de här brännbara frågorna. I en överfull lokal i Åby museum trängdes musei- och hembygdsföreningsfolk för att höra ett par föremålsantikvarier från Kulturen i Lund berätta om sina erfarenheter kring gallring, röjning och till och med försäljning av museiföremål. Framför allt handlade det om hur man vågar tacka nej, när man som museum eller bygdeförening blir erbjuden att ta emot både det ena och det andra av givmilda donatorer.

Åby museum i Klippan - platsen för seminariet om insamling och gallring av museiföremål

Erfarenheterna från Kulturen gör gällande att man bör satsa på att ”gallra vid källan” – istället för att senare ställas inför problemet om gallring i befintliga samlingar. För visst är det en erfarenhet som många delar, att det finns föremål i samlingarna som aldrig borde ha hamnat där. För att lättare kunna motivera sina val om vad man ska ta emot, rekommenderar de varmt att varje museum och förening kommer överens om och sätter samman en skriftlig insamlings- och gallringspolicy.

Genant nog har vi ännu ingen sådan på Österlens museum. Och visst finns det finns det nog ett och annat föremål i våra magasin som kanske egentligen inte borde finnas där.  Det mesta av de föremål som finns i våra samlingar finns dock där av en anledning. Med hjälp av Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, som äger samlingarna, har vi samlat in föremål från hela Österlen i närmare 100 år. De täcker in en stor del av Österlens forntid, dess textila skatter, fisket, den vidsträckta sjöfarten, jordbruket, de gamla hantverken och näringarna. Det finns föremål från när och fjärran, från gods och enkla hem, från män, kvinnor och barn som levt på Österlen. De är skänkta och tacksamt emottagna av oss.   

Ett större problem är att de flesta av föremålen i våra samlingar är från 1950-talet och äldre. Modern tid och nutid är väldigt dåligt representerad. Detta är något vi måste ta på allvar om vi inte vill att 1900-talet ska bli ett svart hål i vår lokala historiebok. Dessutom behövs det för att kunna locka vår egen och kommande generationer till museet. Vad sägs om lite 90-talsnostalgi till exempel?

Gallring, insamlingspolicy och nutidsdokumentation är ämnen vi kommer att jobba mycket med under sommaren och hösten. Håll utkik efter kommande bloggar i ämnet!

/Ulrika Wallebom, antikvarie

På återbesök i lärdomsstaden – erfarenheter från en arkivkurs

De senaste två månaderna har jag varit mer eller mindre tjänstledig för att läsa en heltidskurs på Lunds universitet. Sedan jag kom tillbaka från senaste föräldraledigheten har det hampat sig så att jag ansvarar för det kulturhistoriska arkiv som vi har här på Österlens museum. Som f. d. arkeolog kände jag direkt att detta ansvar egentligen var lite över mina förmågor. Hur tar man egentligen hand om ett arkiv?

Av denna anledning har jag nu haft förmånen att återvända till lärdomsstaden för en heltidskurs på 15 högskolepoäng som handlar om just arkiv – ”Fysiska och digitala arkiv”, närmare bestämt. Mina förhoppningar var att jag skulle få mer kött på benen och göra vårt arkiv mer proffsigt ordnat – hur det nu än är så är arkivet faktiskt både lite dammigt och kanske till och med lite mossigt här på museet. Det är lite si och så med både förvaringen och möjligheten att kunna söka information i arkivet. En del material är skannat, men kanske inte alltid på ett helt genomtänkt sätt.

Kursen har varit ett uppvaknande på många sätt. Dels har jag fått insikt i att arkiv är en egen vetenskap med ett allt annat än okomplicerat innehåll, och att arkivarier – precis som arkeologer och museitjänstemän – i hög grad lever i sin egen lilla värld, fylld av hemliga glädjeämnen och intriger. Dels hade jag glömt exakt hur trött och förvirrad man kan bli när man sitter uppe på nätterna och skriver hemtenta…

Till skillnad från andra kulturhistoriska discipliner innehåller arkivvetenskap ett stort mått av både juridiska och systemvetenskapliga ingredienser. Offentliga arkiv lyder under en rad lagar som skyddar medborgarnas rätt att ta del av de allmänna handlingar som finns i arkivet. Enskilda arkiv, som vi på Österlens museum tillhör, har en lite friare tillvaro. Men båda typerna av arkiv står inför en stor utmaning när det gäller de digitala handlingarna – för vår egen del gäller detta framför allt våra skannade foton från Österlens sköna nejder.

Själv står jag nu närmast inför utmaningen att anordna en intern kurs i arkivvetenskap för mina kollegor på museet. Nyfikna frågor ska få sina svar; vad har jag egentligen lärt mig under de här månaderna – och hur ska det komma Österlens museum till gagn mer exakt? Här kommer jag att ha mycket nytta av den långa praktikperiod som ingick i kursen. Tillsammans med en kurskamrat tillbringade vi fyra lärorika veckor på Skånes Arkivförbund i Lund, där vi den hårda vägen fick lära oss att ordna och förteckna arkiv så som proffsen gör det…

 / Ulrika Wallebom

En arkeologs vardag – att lägga pussel med Simrishamns medeltid

Lerbottnar, överallt dessa lerbottnar. Ja, det är ett uttryck som verkligen kan användas när man gräver i kulturlager från Simrishamns äldsta historia. Lerbottnar är en typ av lerklädda gropar som har med det tidigmedeltida fisket att göra, och som påträffats i merparten av de medeltida kuststäderna i Skåne. Mycket tyder på att lerbottnarna var en första förvaringsplats för den nyfångade sillen, och att de även användes för att sortera sillen i. Simrishamn är faktiskt den stad där arkeologerna funnit flest lerbottnar överhuvudtaget, trots att man inte grävt ut särskilt stora ytor i staden. Fram till mitten av 2000-talet hade man dokumenterat drygt 400 lerbottnar i Simrishamn, vilket t.ex. ska jämföras med Ystad där knappt ett tjugotal har påträffats. Undersökningar genomförda under 1990-talet i Simrishamn visade att det gick att urskilja tre skeden i anläggandet av lerbottnar, där de äldsta var anlagda direkt i sjösanden vid slutet av 1000-talet. Därefter har lerbottnarna använts ända upp till första hälften av 1300-talet.

Arkeologiska undersökningar i Simrishamn fram till mitten av 2000-talet. Undersökningen år 2013 är markerad med svarta streck, mellan kvarteren Ålen, Herden och Sanningen. Kartunderlag: Wallebom 2006.

Men varför skriver jag nu om dessa i Simrishamn så typiska lerbottnar från den dunkla medeltiden? Jo, i samband med att Simrishamns kommun i skrivande stund lägger ner nya VA- och dagvattenledningar i Brunnsgatan och Östergatan i de äldsta delarna av staden har arkeologerna fått möjlighet att följa schaktningen genom en s.k. övervakning av markarbetena. Detta innebär att arkeologen följer grävmaskinens tuggande genom de medeltida kulturlagren, ända ner till tiden före stadens uppkomst. Detta är ingen ordinär arkeologisk undersökning, utan mer en möjlighet att dokumentera kulturlagersekvenser, dv.s stående sektioner eller profiler, på skilda platser i schaktet. Alltså som att lägga pussel med Simrishamns medeltid.

Schaktningsarbetet började i den södra delen av Brunnsgatan, och fortsatte till korsningen Prästgatan/Brunnsgatan. Det visade sig snart att en stor VA-ledning av Höganäsgods var nedgrävd mitt i gatan till ca två meters djup. Detta innebar att kulturlager och andra arkeologiska lämningar i den norra delen av gatan var bortgrävda sedan mitten av 1900-talet.  Dessutom var man tvungna att sätta plåtskivor i kanten av schakten eftersom sanden har en tendens till att rasa ner allteftersom. Det verkade således som att det var svårt att utföra en adekvat arkeologisk dokumentation. Men som tur var, och med hjälp av samarbetsvilliga killar från Vallby Gräv & Schakt, så kunde viss arkeologisk information hämtas från den södra delen av schaktet. Vid den andra etappen, som startade i den södra delen av Östergatan och som ska fortsätta till korsningen Östergatan/Stora Rådmansgatan, var förhållandet densamma, förutom att den arkeologiska kunskapen kan hämtas från den östra delen av schaktet.

Sektion 11 i den södra delen av Östergatan. Nederst i lagersekvensen, och under en plåtskiva, syns en delvis utgrävd lerbotten med oklar datering. Foto: Lars Jönsson, Österlenarkeologi.

Schaktningen i Östergatan kommer att fortsätta i minst en månad till. Detta innebär att den arkeologiska dokumentationen inte är färdiganalyserad ännu, däremot kan en preliminär presentation göras. I Brunnsgatan och Östergatan har sammanlagt 17 kulturlagersekvenser, eller sektioner, hittills upprättats. Sektionerna har en bredd på mellan 0,6-1,1 meter och är som mest 1,8 meter djupa. På skilda ställen i schakten har det hittills dokumenterats 16 fragmentariska och söndergrävda lerbottnar. Dessa har förekommit under minst två skeden, de äldsta preliminärt från 1100-talet och de yngsta från 1200-talet. Det har även noterats äldre kulturlager, sannolikt från vikingatid och tidig medeltid, på skilda ställen i botten av schakten. I Östergatan har det även konstaterats hög- eller senmedeltida bebyggelse en bit ut i den östra delen av gatan. Detta innebär att Östergatan kan ha varit något smalare under medeltiden än vad den är idag.

Sammanfattningsvis har det i sektionerna preliminärt kunnat avläsas en vikingatida- och tidigmedeltida fas (ca 800-1100 e. Kr). Denna följs av två faser där fisket verkar ha dominerat, och där ett stort antal lerbottnar anläggs på äldre kulturlager. Denna period kan preliminärt sträcka sig från 1100-talet och in i 1200-talet. Den äldsta bebyggelsen längs åtminstone Östergatan verkar ha etablerats under 1300-talet. Kanske är det även då som de äldsta gatorna eller strädena läggs ut i denna del av staden.

Arkeolog Lars Jönsson

Österlenarkeologi/Österlens museum

Fredrik I

Fredrik I (1720-1751)

Nu fortsätter historien om Sveriges kungar, efter ett uppehåll sedan den 13 september förra året. Fredrik föddes som Friedrich von Hessen den 18 april 1676 i Kassel som son till lantgreven Karl av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland. Den 31 maj 1700 gifte han sig med sitt syskonbarn, Lovisa Dorotea av Preussen (1680-23 december 1705). Äktenskapet var barnlöst. Efter en tid började han uppvakta Carl XII:s syster, Ulrica Eleonora. Efter godkännande från såväl Carl XII, som Ulrica själv, kunde paret vigas den 24 mars 1715. Även detta äktenskap blev barnlöst, och Fredrik omgav sig istället med älskarinnor. På femårsdagen av deras bröllop, den 24 mars 1720, lämnade Ulrica Eleonora över regeringen till sin make. Freden i Nystad 1721, där Sverige förlorade stora landarealer till ryssarna (Livland, Estland, Ingermanland och östligaste Karelen), ledde till ett missnöje mot kungen. Att han aldrig lärde sig tala svenska bidrog ytterligare till missnöjet. 1730 inledde Fredrik ett långvarigt förhållande med Hedvig Taube (31 oktober 1714-11 februari 1744), som resulterade i barnen Fredrika Vilhelmina (1730-1734), Fredrik Vilhelm von Hessenstein (17 mars 1735-27 juli 1808), Carl Edward von Hessenstein (1737-2 april 1769) och Hedvig Amalia von Hessenstein (2 februari 1744-6 maj 1752). Hedvig dog i sviterna av den senaste förlossningen, men redan året därpå hade Fredrik tagit sig en ny älskarinna, Catharina Ebba Horn af Åminne (27 maj 1720-12 september 1781). Fredrik avled efter en tid med slaganfall den 25 mars 1751 i Stockholm. Under hans regering bildades hattpartiet, som hade sin största politiska framgång under 1740- och 50-talen.

//Ulf Danell

Österlens Museum

1 riksdaler (ca 29,25 gram) från samlingarna på Österlens Museum. 1728 präglades 9309 stycken riksdalrar. På myntets revers (baksida) står kungens valspråk "Gud mitt hopp" (samma som hustrun Ulrica Eleonoras) ovanför det stora riksvapnet med Sveriges och dess besittningars emblem.