Stenbergs finns inte mer

Alla stod vi tysta och utstrålade stor allvarsamhet. Ett av stadens äldsta och mest karaktäristiska hus hade slukats av elden dagen innan. Husets stomme hade klarat flera andra av stadens eldsvådor, rivningsraseriet under 60- och 70-talet, då grannhuset fått stryka på foten för ett nytt Domuskomplex och oaktsamma renoveringar. Taket hade längre än de flesta andra byggnader uppvisat tydliga skällningar och hade en ålderdomlig prägel. Men det som kanske tagit uppmärksamheten från själva huset var det stora blåregnet som under 150 år växt mitt framför långsidan på den Stenbergska huslängan och som varje säsong fick uppskattning och uppmärksamhet av såväl bofasta som turister.


Husets äldsta historia vet vi inte så mycket om. Inte mer än att tomten var bebodd enligt 1750 års karta och att en av de tidigaste innehavarna var handelsmannen Lars Holmström. Han var far till den Arvid Holmström som 1759 gav ut den första doktorsavhandlingen om Simrishamn, med det passande namnet Cimbrishamnia. En annan person som kan knytas till huset är en av postfröknarna Malmqvist, Petronella tror jag att det var. Det var hon som tillsammans med sina två systrar kom överens om att inte gifta sig med den nye postmästaren, även om de kanske alla hade lust, utan istället leva tillsammans alla fyra, på något vis. Huset kom sedan i N P Ehrnbergs vård. Han var rektorn som inte blev vid sin läst utan sadlade om till läderfabrikant med hjälp av sin hustrus ärvda företag och var anfader till det som så småningom blev Ehrnbergs läderfarik- Nordens största. Det var också han som 1847 tog den första brandförsäkringen för gården, som då var flerlängad. Och så kom då till slut Stenbergs - den förste, 1876, var snickare och den siste försäljare av kvalitetsmöbler. Men då är vi inne på 1900-talet. Själv minns jag vagt några besök i affären tillsammans med mina föräldrar. Så kan ett gammalt hus berätta. Dela gärna ditt eget minne av huset som en kommentar!


Nu är vi ett kulturhus fattigare. Blåregnet ser ut att ha klarat sig, om än tuktat av elden. Ännu ryker det ur brandresterna, just nu kom nya utryckningar, och vi vet inte vad som kommer att hända på platsen. Låt oss hoppas att någon får möjlighet att rita något som passar för platsen, kanske med gammalt byggnadsmaterial som i husen på Regeringsgatan. Det gamla huset får vi aldrig tillbaka men det nya måste byggas så att blåregnet passar in och får stå kvar!


Lena Alebo
museichef