Tindras vecka på Österlens museum

Hej!
Det här är Tindra från årskurs 8 på Nils Holgerssonskolan! Jag har praoat på muséet den här veckan och sett några riktigt skumma saker. Då menar jag riktigt skumma, som platta grodor och tecknade gubbar som dansar på gravar.¹

På måndagen när jag först kom hit satt alla och drack kaffe som om det var 1899,² och diskuterade hur det skulle gå med deras höstlovsaktiviteter. De hade nämligen planerat en stadsrunda med en mobiltelefon som hjälpmedel, vilket låter betydligt lättare och mer logiskt än vad det är.

Senare den dagen hjälpte jag till med att förbereda stenslöjd (saker, annat än de uppenbara stenarna, som behövs är lim, akrylfärg, papper, penslar, vatten, döda djur och ett stort tålamod). Meningen var att barn med höstlov skulle komma och limma ihop de stenbitar de tyckte var intressantast och måla något på dem, vilket hände. Märkligt nog var det väldigt få som kom och ville testa det här, förhoppningsvis får de möjlighet att testa igen eftersom: "stenlagd är vägen till visdom".
/ Tindra, 16/10-14, Österlens Museums Kontor, ca 11:02.³

Under tisdagen fick jag en introduktion till muséets många hemsidor, och vilka bilder och föremål man kan se på dem, plus vilka andra muséer som muséet samarbetar med. Efter det testade vi appen och att gå rundan, om man kan lita på Ulrika gick det mycket bättre än sist, och det slog bara fel på ungefär 10 meter eller så. Det är ingenting när man ska se spår efter en tätt byggd medeltida stad med väldigt lite bevarat. ⁴

Efter den kalla stadsvandringen följde jag med Håkan som arbetar med arkivet, han visade var det topphemliga välbevakade textilmagasinet ligger. Där fanns hundratals olika särkar, förkläden, hattar, kängor och brudklänningar av siden prydda med olika band. Faktum är att det fanns en hel del brudklänningar av siden, eftersom många gärna sparade sina brudklänningar medan de kanske gjorde sig av med kläder de hade till vardags. Sedan gick vi till det ännu hemligare arkivet för målningar, böcker och möbler. Där fick jag hjälpa till att flytta på några tavlor och några exemplar av Cimbrishamnsbladet inpackade i kartongpapper. De äldsta tidningarna jag såg var ifrån 1899! Tänk att det finns kvar dagstidningar ifrån 115 år sedan!  (Ifall ni undrar kostade en årsprenumeration 3 kronor år 1936.)

På onsdagen hände det något dramatiskt. Jag fick hjälpa till att öppna några av muséets utställningar. Det är svårare än det låter, eftersom det verkar finnas hur många fjärrkontroller och CD-spelare som helst att starta! Efter det fick jag höra om hur Jaime och Ulrika sliter med att föra in och katalogisera objekt digitalt. På eftermiddagen skulle vi föra in ljudfiler i appen (inte en dag för tidigt), men vi upptäckte att våra inspelade ljud var i fel filformat. Jag undrar vem som kunde konvertera wav-filer till mp3-filer och förde över dem i programmet... ⁵

På torsdag morgon hände det igen! Fast den här gången fick jag öppna alla utställningarna själv, med endast en enorm låda fjärrkontroller och lite hjälp av museichefen Lena Alebo. Jag fick igång allting, förutom en skum skärm i utställningen Petroglyfiskt som kallas Flat Frog, och en plastkupol som ska spela upp människors barndomsminnen. Biografen är mycket trevligare, med en logisk projektor som visar några över hundra år gamla filmklipp!

Detta skriver jag precis som det händer. Nu är nu. Museipedagogen Veronica (som även höll i stenslöjden) ser fram emot att klä sig i en lång grön klänning och låtsas att hon är en medeltida bagare och vispar ihop en smet. Jag testar GPS:en på min telefon och väntar på att en person som heter Lotta ska kunna hjälpa mig att få igång den platta grodan⁶ och plastkupolen.

På torsdag eftermiddag ställde sig Veronica vid en grill för att baka äppelmunkar, vilket är en slags söt liten bulle med en kanel- och sockerdoppad äppelbit som man steker i ett speciellt munkjärn. Varma är de delikata, och de smakar på något mystiskt sätt bättre om man äter dem utomhus när det blåser och regnar för fullt. Iallafall så stod Veronica där ute medan jag och två som arbetar med digitala saker för muséet, och heter Urban och Jaime, hjälpte de första att installera appen och rundan. Det tog ett tag, och efter att de hade gått kom det ingen förrän kvart över tre. De gick och det första sällskapet kom tillbaka för att äta äppelmunkar och dricka äppelmust. Lite efter klockan fyra (när aktiviteten tog slut) upptäckte vi att de som gett sig ut för ca 45 minuter sedan inte var klara... Själva rundan tog alltså mycket längre tid än vad vi från början trott. Vi rekommenderar att komma inom den första timmen för att hinna med allting utan att behöva stressa.

På fredag morgon anlände jag som vanligt klockan nio. Även idag fick jag hjälpa till med att starta alla dessa miljoner CD- och DVD-spelare i muséet. Plastkupolen fick jag inte igång idag heller, men jag slapp försöka starta den platta grodan. Medan jag satte igång ljuden till Trädgårdar på Österlen lyckades jag skrämma mig själv... Jag tyckte att jag hörde någon annan gå omkring, men det var visst ett av de inspelade ljuden! ⁷

Idag kommer vi att hålla i samma höstlovsaktiviteter igen, och de som vill/kan/orkar/är sugna på äppelmunkar kommer att få appen installerad på sina telefoner, ett häfte med information om medeltidens Simrishamn och, när de förhoppningsvis⁸ kommer tillbaka, äppelmunkar. Idag bakas de inomhus på grund av vädret.

Jag har för det mesta verkligen uppskattat att praoa här. Det intressantaste var nog att få se magasinen med textil och gamla möbler, och filmerna i biografen i utställningen Personligt. Det var väldigt intressant att se hur mycket Simrishamn har förändrats, och det får mig verkligen att önska att jag hade en tidsmaskin. Då menar jag en sådan där man förflyttar sig ifrån en plats i rumtiden till en annan. Jag hade gärna haft något mer än bara Tidsmaskinen⁹, även om den är trevlig också, men den får mig också att önska att jag kunde resa i tiden... Det kanske är det som är det svåra med museum, att man bara ser det som finns kvar av saker som redan har hänt... Eller så är det därför man vill jobba där, för att så många som möjligt ska kunna se spåren av vad som har varit. Det kanske är nyttigt att önska att man hade en tidsmaskin för att se hur andra har haft det, bara man inte glömmer bort att man faktiskt lever nu... vad nu nuet är.

/Tindra, praofessionell praoelev på Österlens Museum

¹= I utställningen Petroglyfiskt på bottenvåningen finns en pekskärm med information om bronsåldern som heter Flat Frog (på svenska: platt groda). I samma utställning finns också ett speciellt rum om Kiviksgraven där man kan delta i en begravningsprocession med animerade gubbar som ska likna figurer som setts på hällristningar och i graven.

²= På 1800-talet började väldigt många svenskar dricka en väldig mängd kaffe. Somliga tror att det fortfarande är 1800-talet. Eller så låtsas de bara för att förvilla nytänkare som inte dricker kaffe.

³= Bara ungefär. Jag hade ingen klocka framme när jag sade dessa kloka ord.

⁴= Nästan det enda synliga spåret av det medeltida Simrishamn är Sankt Nikolai Kyrka, och även den har förändrats.

⁵= Jag konverterade filerna.

⁶= se punkt ¹

⁷= Alla utställningarna har massor av inspelade ljud. Det här är ett av de mer förvirrande, och ska nog låta som att någon trädgårdsmästare går omkring, men det är inte så lätt att förstå när man inte är inne i själva utställningen antar jag.

⁸= Sannolikheten att komma tillbaka är 10 på 10, jag lovar.

⁹=appen där rundan genom det medeltida Simrishamn heter Tidsmaskinen.

Österlen och Europa

Nyss hemkommen från Valcamonica i norra Italien, där jag deltagit i ett arbetsmöte för en kommande ansökan om EU-pengar, är jag fylld av tankar kring Europas gemensamma historia. Eller egentligen Europas förhistoria. Bronsåldern närmare bestämt. Europas första riktiga period av handelsgemenskap och därmed en tid då världsliga och andliga ideer spreds över kontinenten.

Vi som gnuggat geniknölarna, på engelska, är forskare, arkeologer, museimän och turistutvecklare från Italien, Tyskland, Danmark och Sverige. Arbetsnamnet för vår ansökan är ”Trading and travelling in the Empire of the Sun". Österlens museum deltar eftersom Österlen har så många spännande bronsålderslämningar – hällristningar, Kiviksgraven, högar, möjliga hamnar. En stark bronsålderskultur som platsar som hand i handske i ett europeiskt samarbete.

Huvudsyftet med projektet är att utveckla natur-och kulturturism i alla medverkande länder och därmed öka kunskapen om det egna landet och andra europeiska länders kultur och historia. Det är en berättelse om ett Europa utan gränser med en stark gemensam bakgrund och delade idéer över kontinenten. Alla parter som ansöker har museer och natur-och kulturparker med pedagogiskt ansvar och utvecklad programverksamhet. Med hjälp av projektet ska man kunna utveckla ett än tydligare europeiskt perspektiv i verksamheten. För att ge möjlighet till arbetstillfällen och hjälpa besökarna att förstå mer om sin historia och bli delaktig i sin egen historia, kommer modern teknik att användas i projektet i form av t ex videoskop och digitalguide.  Produkterna kommer att utvecklas tillsammans med turistnäringen i de berörda länderna.

Som ett exempel på handel och att resa under bronsåldern ville kollegorna runt bordet att vi skulle använda Granhammarsmannen som jag tidigare under konferensen berättat om. Ja, egentligen är det vetenskapsjournalisten och arkeologen Jonathan Lindström som berättat hans historia i boken Bronsåldersmordet. Ett 3000-årigt skelett ur samlingarna på Statens historiska museum är utgångspunkten. Med hjälp av specialister- allt från tandtekniker och kriminaltekniker till arkeologer -lyckas Lindström skriva en trovärdig berättelse om mannen från vaggan till graven. När han dog i Uppland för 3000 år sedan var han i 50-årsåldern. Ganska snart efter ankomsten dit blev han mördad med en holkyxa av brons. Enligt strontiumprover på skelettet var han inte från trakten. Proverna tillsammans med föremål han hade med sig i en skinnpåse – bla bitar av Kristianstadflinta- visar att han kom från östra Skåne! Han hade på 7-10 dagar, enligt Lindströms uträkningar, tagit sig de 620 kilometerna från Skåne till Uppland, troligen ombord på en handelsbåt.

Efter önskemål från gruppen kommer nästa och avslutande ansökningsmöte att förläggas till Simrishamn i april nästa år. Då ska vi visa upp vårt bronsåldersarv och gemensamt åter bry våra hjärnor med formuleringar inför den slutliga ansökan. Så visst har Österlen en plats i ett europeiskt samarbete kring bronsåldern.

/Lena Alebo, museichef

 

Det är slående hur lika hällristningsbilderna är i de samarbetande länderna. Här stående ryttare på en häll i Cape di Ponte i Valcamonica, norra Italien och stående ryttare på Dansarens häll mellan Järrestad och Gladsax på Österlen. Foto: Lena Alebo/Österlens museum och Catarina Bertilsson Svenskt hällristningsforskningsarkiv.

Hösten är här

Nu är hösten här. Efter en fantastisk sommar tycker jag personligen att det är rätt skönt när hösten nu gör sin entré. Att få gå tillbaka till de vanliga rutinerna är som att återse sin bästa vän som varit bortrest. Mörkret kommer allt tidigare och tidigare, vindarna ökar i styrka och från himmelen kommer allt kraftigare regnskurar. Då kan vi tända lite levande ljus och kura under filten i soffan och kanske läsa en bra spännande bok.

Även på jobbet förändras arbetsuppgifterna då hösten kryper på. De flesta turisterna har nu lämnat Österlen och besökarna på museet har minskat lite, och för oss som arbetar här i butiken är det tid att mer övergripligen gå igenom vårt sortiment. Planeringen för julen tar sin början, beställningarna skickas iväg och de nya varorna börjar komma.

Denna vecka har vi även varit ute i vår trädgård och tagit undan sommarblommorna inför den kommande löklördagen som vi traditionsenligt har nu på lördag. Då kommer Eva Fristedt och Cecilia Wingård med lökföretaget "Narciss och Tulpan" till museiträdgården med nya lökar till våra planteringar och de kommer även att ha försäljning av gammeldags och moderna lökar.

Hösten kan upplevas som trist av många medan jag väljer att se det som en underbar årstid då vi får möjlighet att varva ner efter sommarens alla strapatser och njuta av naturen där skogarna skiftar från grönt till gult och rött och liknar ett stort fantastiskt konstverk.

Lotta Persson, Österlens museum



Höst i museibutiken. Foto: Lotta Persson.