Medeltidsspel i Södra Sandby kyrka

Södra Sandby församling spelade igår, onsdag 4/6 2014 kl. 19-20, upp en pjäs, där runinskriften i Hardeberga kyrka och vad som kan ha föranlett den var tema. Året är 1348. Den unge adelsmannen Niklis Tuesen Rani ska snart fylla 16 år och blir då myndig och gammal nog att ärva släktgodset Hardeberga. Hans mor, Cecilie, som är änka, har arrangerat ett äktenskap åt sin son med en tyska (Brunhilde) av fin släkt. Niklis har emellertid redan en flickvän, Liv, från trakten som han vill gifta sig med. Cecilie och kyrkoherden i Hardeberga planerar att skicka iväg Liv till andra sidan sundet och påtvinga sonen äktenskapet med tyskan. Niklis söker då hjälp hos sin morbror, Peder Knutsen Has, som var kannik i Lund. Peder råder Niklis att be kungen, Magnus Eriksson, som han har ett gott öga till, om hjälp. Kungen låter arrestera Cecilie och kyrkoherden och hotar med avrättning. Han benådar dem dock mot att de låter Niklis gifta sig med Liv. Med kungens (och nu också moderns) välsignelse får nu Niklis sin käresta, som ”ger liv” åt Hardeberga. Vid bröllopet sker också överlåtelsen av godset till Niklis. Hans morfar, Knut Pedersen Has, och morbröder Niklis, Peder och Truid, närvarar alla, då Niklis ristar in sitt meddelande i kyrkväggen i Hardeberga den 11 augusti 1348, som en bekräftelse på arvet. Samtidigt härjar pesten i Europa, och snart når den även upp till Skåne. Nästan halva befolkningen dör under åren 1349-1350, så även Niklis och Liv, som ändå hann få två lyckliga år tillsammans. Senare arvtagare låter därefter kalka över inristningen, men 2002 upptäcker några byggnadsarbetare, som skrapar bort gammal kalkputs från väggen, runorna igen. Runorna förblir ett mysterium tills 2012, då arkeologen Ulf Danell lyckas utläsa och översätta meddelandet.

Pjäsen är baserad på verkliga fakta, men broderad med påhittade historier om giftermål och kungavistelse. Tills våra dagar har, förutom de nyligen återupptäckta runorna, endast en 1400-tals avskrift av arvebrevet överlevt. Det lyder i översättning: Ett pergamentsbrev som Knut Pedersen i Kviinge, Nils Knutsen, Peder Knutsen och Truid Knutsen, som kallas Has-bröderna, har utgivit måndagen efter S:t Laurentii dag (11 augusti) 1348, och som löd att Nils, Peder och Knut erkänner att ha skiftat giltigt efter deras mors död, så att de upplåtit Nils Truedsen (Tuesen Rani) det gods som de hade i Skaftarp (Kågeröd sn, Svalöv kn) och i Hardeberga och som tillfallit honom i arv med hans hustru.

Samma dag anlände en silverskatt från prästgården mitt emot Södra Sandby kyrka. Skatten, som hittades 1882, hamnade på myntkabinettet i Stockholm. Från och med igår och förhoppningsvis några år framåt, finns den att beskåda inne i kyrkan. Skatten innehåller ett antal silverarmband och en tjock, virad halsring, bland annat två torshammare (ett avbrutet) och avklippta silverbitar från 8-900-talen. Av 143 mynt har ett tiotal valts att visas upp. De är lättare att åldersbestämma och kan dateras till 900-talet. De anger också skattens nedläggningsdatum till omkring 985. Förutom tyska mynt från bland annat Otto I och Otto II, finns tre (av 70) mynt från Harald Blåtands tid. Det yngsta kan vara från sonen Sven Tveskäggs första år (981-985) också.

/Ulf Danell

Arkivantikvarie, Österlens Museum

Kyrkoherden Niclas Loive spelade själv Niklis Tuesen, som 16 år gammal ärvde Hardeberga gods den 11 augusti 1348. Bredvid hans hustru Liv och mor Cecilie. Till vänster byggnadsarbetaren som hittade runorna, och munkar från klostret.

Domen mot Cecilie och kyrkoherden.

 

Cecilie och kyrkoherden gör avbön.

Kung Magnus övervakar vigseln mellan Niklis och Liv i Hardeberga kyrka.

Vacker musik på harpa…

…och flöjt.

Avtackning med blommor.

 

 

Rundtur med fornfaddrar

På Norges nationaldag inleddes Projekt Se och vårda med en rundtur till ett antal fornlämningar på Österlen för museets fornfaddrar. Syftet med dagen var inte att vårda, utan att ge fornfaddrarna möjlighet att besöka de fornlämningar som ingår i projektet. Med på turen hade vi Magnus Jönsson från naturvårdsenheten på länsstyrelsen som gav oss tips och råd om hur vi ska gå tillväga när vi röjer växtligheten på fornlämningarna.

För er som inte känner till Österlens museums projekt Se och vårda så kan det kort nämnas att projektets huvudsyfte är att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen. Ett av de viktigaste sidoprojekten inom Se och vårda är det s.k. Fadderprojektet, till vilket ett antal fornfaddrar har knutits. Syftet med fadderprojektet är att engagera människor i sin kulturmiljö och arbeta upp ett faddersystem där både markägare, enskilda personer och föreningar kan hjälpa till i arbetet med att vårda fornlämningar. Målet är att få ett vårdat kulturlandskap där fornminnena får den plats de förtjänar samtidigt som människor kommer ut och kan engagera sig i något som är viktigt för både den enskilde och för bygden.

Dagen inleddes dock med ett lite missöde, då projektledaren strax innan avfärd upptäckte att han hade punktering på bilens ena däck. Bilen fick omedelbart köras till en verkstad, där en lånebil raskt fanns att tillgå. Medan projektledaren fixade med byte av bil for de övriga till Tommarp för att få lite information om den forna staden Tumathorp och dess kloster. Som tur var var även Ulrika Wallebom från Österlens museum med på rundturen, så hon fick ensam stå för guidningen under förmiddagen. Under förmiddagen besöktes även Tågarpsdösen och kapellet i Sankt Olof. Som bekant utfördes en mindre arkeologisk undersökning av det medeltida kapellet i fjol, och om bl.a. denna undersökning kan man läsa i en nyutkommen bok.

Efter en mindre god lunch på Lilla Vik tog vi oss till en vackert belägen dös i Nyhemsområdet. Dösen har numera fått namnet Skärabäcksdösen, och ligger i slutet av Skärabäcksvägen.

Efter att ha tillbringat en stund vid dösen for vi till Gladsax, där inte mindre än fyra fornlämningar som ingår i projektet är belägna. Vi startade med ruinen efter borgen Gladsaxehus, där Ulrika berättade ingående om dess historia och om våra arkeologiska undersökningar för ca 10 år sedan. Gräset och nässlorna hade växt sig väldigt högt under våren, så ruinen och området runt om var i ett ganska akut behov av vård. Efter ett snabbt besök vid gånggriften vid gården Ekenäs tog vi oss till gravhögarna på Munkabacken , strax intill gården Munkaberg. Här beundrade vi den fantastiska milsvida utsikten, bl.a. kunde vi se Bornholm resa sig ur Östersjön, medan Simrishamn låg vid våra fötter.

Den sista anhalten på rundturen var Stenkilsristningen vid Simrislund. Denna berghäll hade varit övertäckt under vintern efter den under hösten genomförda ”spritningen”.  Syftet var att försöka få bort de lavar och mossor som täcker hällristningarna. Några dagar före rundturen hade hällen blottats igen, men tyvärr var resultatet inte det vi hade hoppats på. Men vi kommer att fortsätta att arbeta med Stenkilsristingen, så att den så småningom kan återfå sin forna glans. Vi konstaterade dock att det var inga problem att upptäcka merparten av ristningarna.

Efter rundturen har sex av fornlämningarna vårdats med hjälp av fornfaddrar och markägare. Nu återstår endast två fornlämningsmiljöer att vårda, och sedan är vårens vårdinsatser avslutade. Dock måste ytterligare fördjupade vårdinsatser genomföras av Stenkilsristningen under våren och sommaren, men hur och när vet vi inte riktigt än.

Jag vill gärna betona att det finns plats för ytterligare fornfaddrar i projektet. Om ni är intresserade, hör gärna av er till Österlens Museum eller till projektledaren Lars Jönsson, Österlenarkeologi. Kontaktuppgifter finns på Österlens Museums hemsida (www.simrishamn.se/museum) och på Österlenarkeologis hemsida (www.osterlenarkeologi.se).

Lars Jönsson Österlenarkeologi/Österlens Museum

Ett glatt fornfaddergäng vid ruinen av Gladsaxehus. Foto: Lars Jönsson