Att samla

De senaste månaderna har jag suttit i många och långa diskussioner och talat om att samla. Vad är det och varför samlar man? Är det för att man är ett museum som insamlar och bevarar föremål, företeelser och berättelser från en svunnen tid eller är man en privatperson som älskar att samla på saker? Kanske samlar man för att komplettera en samling av specifika föremål. I början av samlandet samlar man ofta urskiljningslöst, man vet ännu inte hur ens samling ska se ut, man vill ha ett grundmaterial att jobba med. Då handlar det gärna om kvantitet istället för kvalitet. Men ju längre tid man samlar så utkristalliserar sig urvalet som det viktigaste när det handlar om samlande och samlingen. Vid varje val så väljer man ju nämligen bort andra föremål. Det gäller alltså att vara säker på vad man inte vill samla på. När blir en samling komplett? Kanske någon gång för den som vet precis vad han eller hon är ute efter och” jakten” är viktig. Lika triumfatorisk som man blir när man finner objektet i fråga, lika besviken blir man kanske över att letandet är slut. För vad återstår? Att samla på något annat, kanske. Det problemet lär inte drabba museet där samlingarna knappast aldrig blir kompletta och där nya insamlingsfält ständigt öppnar sig. Här handlar det istället om att se behoven, luckorna, vad kommer att betyda något i framtiden för kommande generationer – att ligga steget före men samtidigt analysera den tid som gått. En spännande utmaning! Oline Sörensen, som just nu arbetar med insamlingspolicyn på Österlens museum


Vi har många sådana här i samlingarna på Österlens museum




Men väldigt få sådana här (över huvud taget alla typer av föremål med sladd)



Den digitala utställningsproblematiken - Språk, kommunikation och föremål

På museet finns det nu en digital utställning som heter Petroglyfiskt - virtuella upplevelser kring hällristningar. Det är en utställning som är upplevelsebaserad och inriktar sig på språklöst berättande. Vi har därför fått in en del klagomål på att det saknas texter till föremålen. Texter finns, men bara inte på det traditionella sättet bredvid föremålen utan, i en pekskärm som står lite längre in i utställningen. Nästan genast när vi fick in de första klagomålen, så åtgärdade vi problemet med att trycka ut texterna och satt dessa i en pärm i en bokhylla i närheten till föremålsmontrarna. Var det rätt att göra så? Ska inte museet våga tänka innovativt och därmed våga förändra? Måste museet rätta sig efter majoriteten?
Jag var på en museikonferens i Danmark i förra veckan och lyssnade på en föredragshållare vid namn Ted Hesselbom. Denne man är chef för Sigtuna museum, men har en helt annan bakgrund än de flesta andra museitjänstemän. Han är kommunikatör och grafisk designer, vilket faktiskt jag också är i bakgrunden utöver att vara arkeolog. Kanske var det därför jag förstod honom, när han talade om hur reklamföretag arbetar med målgrupper och marknadsundersökningar. Han var kritisk gentemot majoriteten, för om majoriteten tycker att det mesta är bra i en utställning, betyder det att det är bra då? Javisst ett museum ska vara till för alla, men en enskild utställning behöver och kan inte vara det. För människor tycker olika, män och kvinnor tycker olika, äldre och yngre tycker olika, vi tycker alla olika!

En genomsnittlig museibesökare är svensk, hetero, 35-60 år, storstadsbo och högutbildad. Det finns dock lokala skillnader när det gäller museidemografi. Om vi vill nå ut till de "andra" måste vi använda oss av ett annat språk. Hesselbom var förut museichef för Röhsska museet i Göteborg, där arbetade han gentemot olika målgrupper. Bland annat hade han utställningar med HBTQ-teman och gjorde även en romsk utställning. När museet arbetade fram dessa utställningar samarbetade de med sin tilltänkta målgrupp. Gjorde det den traditionelle museibesökaren rasande? Självklart till viss del, men den kunde även bli nyfiken. För Röhsska museet var det en lärorik upplevelse. De blev varse om att folk som inte har varit på ett museum, vet inte hur man ska bete sig på ett museum. Det finns sociala koder som inte kommer fram i det språkliga. Bland annat konfiskerade de första veckan på den romska utställningen fem stycken fotbollar.
I utställningen Petroglyfiskt så har vi valt att ha barn och ungdomar som målgrupp. Därav det språklösa berättandet och teknik. I en utvärderingsrapport av Petroglyfiskt, författad av studenterna Johanna Lindvall och Nina Trulsson vid Lunds universitet, skriver de att det finns en allmänt kritisk syn gentemot teknik i en museiutställning då det uppmuntrar barn till dåligt beteende och att det blir stökigt då barnen vill leka och spela.



Men varför är det dåligt? Det finns forskning som visar att upplevelsebaserat lärande är lättare att komma ihåg och att barn lär sig genom lek. Men det betyder inte att själva berättelsen är mindre viktig. Vi måste bara minnas att språket används inte bara för att kommunicera från A till B, utan det finns så mycket mer. Enligt en annan föreläsare vid konferensen, Anette Vedel Carlsen från Öresundskomiteen, så är berättelsen viktig för barnen eftersom museer kan skapa känslor. Men museer måste också lyssna och se vad det finns för behov. Man kan inte skapa utställningar kring fikabordet längre, vi måste involvera brukarna i skapandeprocessen.
Lena Stammernäs, från Världskulturmuseet i Göteborg, var även föreläsare vid konferensen och hennes föredrag handlade om museets utställning "Provrum". Det var en utställning som riktade sig till de mindre barnen, som var interaktiv och utgick från museiföremål. Museet ville bland annat veta vilka föremål som intresserade besökaren. Utställningens texter var handskrivna, korta och enkla. Även om det fanns interaktiv teknik så märkte man snart att många vill möta en person i utställningen. Det samma gällde för oss på utställningen Petroglyfiskt och vi hade en museivärd som var tillgänglig för besökarna. Vi kanske tror att det är på grund av rädsla för teknik, speciellt bland de äldre, men det är en myt. Köpenhamns Bymuseum har lanserat en interaktiv teknisk vägg som kallas just det "väggen". Maja Rudloff Ph.d i medievetenskap och kulturförmedling vid Syddansk universitet har forskat om "väggen" och kommit fram till att det är äldre högskoleutbildade kvinnor som använder den mest. De kan tekniken och det är innehållet som är avgörande då det ger en hög nostalgifaktor för denna målgrupp. Yngre som ser en svartvit bild leder till att intresset svalnar direkt. Innehållet är avgörande och yngre känner ingen nostalgi gentemot föremål som de inte har någon anknytning till såsom till exempel målade allmogemöbler. Däremot så intresserar de sig för arkeologiska föremål. I Ninas och Johannas utvärderingsrapport framgår det att de yngre barnen tycker att föremålen är ett bra komplement till tekniken då det är "coolt" att de är flera tusen år gamla.

Så vad är då slutsatsen? Vi måste sluta upp med gissningslekar om vad folk kanske vill ha för då slutar vi upp med samma användare år efter år tills de dör. Vi måste våga något nytt och inte stanna kvar i hamsterhjulet, men vi måste vara innovativa tillsammans med vår tilltänkta målgrupp. Bara för att teknik är nytt och häftigt så behöver man verkligen inte glömma berättelsen eller föremålen. Vi ska bara integrera dessa olika element och vara noga med att kommunikationen går fram. För det finns inget bättre än ett personligt bemötande både i en traditionell utställning såsom i en digital.

Jeanette Gimmerstam
Antikvarie
Österlens museum