100 bilder ur ett arkiv

I tisdags höll Lena Alebo och jag, Ulf Danell, fastlagsbulleföredrag på Hafreborg, där vi visade och berättade om och kring drygt 100 bilder ur vårt bildarkiv, som till dags dato innehåller omkring 75000 bilder tagna 1860 och framåt. Hundra bilder på en timme var nog lite optimistiskt förväntat att vi skulle hinna med, så när en timme hade gått var bara hälften av bilderna genomgångna, trots bitvis snabbspolning. Efter ca 100 minuter var alla bilderna genombläddrade och semlorna med kaffe eller te kunde avnjutas. Det var fullsatt i salongen med 60 betalande åhörare. Många kände igen miljöerna och en och annan blev överraskad av att finna en nära släkting bland motiven. Efteråt var det många som kom fram och erbjöd sig att hjälpa till med information om personer och platser som finns avfotograferade i arkivet. All hjälp är ovärderlig för oss och den kommer att finnas tillgänglig för nutiden och kommande generationer i framtiden. Arkivet är öppet måndag till fredag 10-17, utom onsdagar. Jag vill gärna att ni mailar först på ulf.danell@simrishamn.se eller ringer 0414-819676 för att boka tid.

En stor del av bildskatten kommer från yrkesfotografer, som Petrus Carlssons 50000 foton tagna mellan 1938 och 1986, Karl Oskar Ohlsson, Alfred B Nilsson (Albo härad), Curt Andersson (Skillinge), Lennart Ryberg (Tommarp), Ebbe Bringart och Karl Aspelin, men också amatörfotografer som Christian Cavallin och Peter Burman. Har ni foton hemma (tagna på Österlen)som ni vill bevara för framtiden och vara tillgängliga för forskning och allmänhet, är ni mer än välkomna att lämna in det. Numera skannar vi in alla foton digitalt, så vill ni inte lämna originalet räcker det att vi gör en kopia. Ju mer information om fotot som finns, desto mer nytta gör bilden. Framför allt efterlyses bilder tagna under 60-talet och senare. Det sammanfaller med den tiden alla fick tillgång till egen kamera och kunde ta egna bilder. Tidiga färgbilder är ofta i dålig kvalitet och dess korta hållbarhet gör det extra viktigt att de blir digitaliserade så snabbt som möjligt. Föredraget var mycket uppskattat, så det blir säkerligen fler av liknande sort i framtiden. Då ska tekniken fungera bättre (med Power Point t.ex.)!

//Ulf Danell

Österlens Museum

I väntan på Nerthus och Petroglyfiskt

Än biter vinterns vindar och marken ligger frusen. Men under snötäcket har jag sett vintergäcken blomma och snödropparna knoppas. Ljuset kommer långsamt tillbaka, även om solen ännu är en sällsynt gäst, som då och då tittar fram bakom tjocka, gråa moln. Moder Jord sover sin vintersömn. Och under tiden arbetar Österlens Museum tillsammans med Asmiroca Kulturarvsupplevelser med en ny utställning som ska öppna till våren, närmare bestämt den 10:e maj. Petroglyfiskt, kallar vi den. Den handlar om bronsålderns bilder och tecken, om hällristningar som det finns så gott om här på Österlen. Tanken är att besökarna ska få träda in som resenärer, eller rent av som turister, i bronsålderns värld och kultur.

I bronsåldersmänniskornas  värld var allting besjälat – träden, jorden, källorna, våtmarkerna. Mossar, källor och våtmarker är i traditionen och myterna kopplade till kvinnliga väsen och gudar. Ordet ”fitta” betyder just våtmark. I den kristna traditionen är heliga källor ofta förknippade med jungfrur. Vi känner exempelvis till ”Sisselas källa” i Borrby och ”Jungfrukällorna” i S:t Olof och Tunbyholm. I legender och sägner från kristen tid berättas det ofta om jungfrur som blivit antastade och dödade i anknytning till dessa källor. Här kan vi ana en tradition som sträcker sig långt tillbaka till forntiden och offer till gudinnor i källor och mossar.

I den grekiska mytologin berättas om najader, kvinnliga väsen som ger källorna liv. Najaderna var utrustade med läkekraft och förmågan att se in i framtiden. Den som offrade till najaderna i deras källor kunde få sin hälsa tillbaka och kanske, för ett ögonblick, få se det som dolde sig i den egna framtiden. I de nordiska myterna berättas om gudinnan Saga som bodde vid en källa. Hon kunde se in i framtiden. Namnet Saga betyder ”hon som ser”. Guden Oden besökte henne regelbundet för att få höra hennes spådomar. Och det finns fler heliga källor i de nordiska myterna. Om världsträdet Yggdrasil berättas att det hade sina rötter i underjordens tre källor. En av dem var Urdarbrunnen. Där höll nornorna Urd, Verdandi och Skuld till. De bestämde över människornas öden och rådde över liv och död. Urd spann varje människas livstråd, Verdandi tvinnade den och Skuld bestämde dess längt och klippte av den. Dessa ödesgudinnor var det viktigt att offra till och hålla sig väl med. Genom ceremonier och offer försökte människor blidka dem.

Offren som bronsålderns människor på Österlen sänkte ner i mossar och källor kunde bestå av människor, djur av olika slag och föremål med starka, symboliska betydelser. Vi kan tänka oss att ingången till Moder Jords tillhåll gick genom mossar och våtmarker, som öppningar i jorden. I en tid då människorna levde nära naturen hade modergudinnan en central roll. Hon rådde över alla aspekter av kvinnlig fruktbarhet och barnafödande. Hon födde och mättade sina barn, både människor och djur. Hon såg till att allt i naturen växte och bar frukt och att djuren fick nya ungar. Människorna var beroende av henne för sin levnad, hälsa och sitt välstånd.

Från tiden för den yngre bronsåldern (ca 1100 – 500 f.Kr.) har arkeologerna hittat fynd i form av små nakna bronsfigurer. Vi kan tänka oss att modergudinnan här i Skandinavien, liksom i andra kulturer runt om i världen, framställdes som en naken kvinna. De här små bronsfigurerna bär alla en eller flera ringar om halsen. Halsringar i brons har också hittats nedlagda som offergåvor i mossar och våtmarker, troligtvis till en gudinna. Bildens figur är en replika av en bronsfigur från yngre bronsåldern som hittats i S:t Olof. Det berättas i myterna om Moder Jord, Nerthus, som ibland kom åkande i en vagn dragen av kor för att vara tillsammans med de dödliga människorna. Då rådde fred och människorna ställde till med fest. Kanske var det då som livet kom tillbaka efter den långa, kalla vintern. I bronsålderns värld var allting besjälat – träden, jorden, källorna, våtmarkerna. Och nu väntar jag på att Nerthus ska väckas av Solen och komma åkande i sin vagn, så att marken på nytt får liv. Ty det grönskar i hennes spår och jag har redan börjat ana det späda, gröna vecklas ut.

Maria Heijbel

pedagog och berättare

Asmiroca Kulturarvsupplevelser

Kultur som take-away

Museer pratar oftast om tillgänglighet. Men vad är egentligen tillgänglighet? Att vara en kulturell mötesplats öppna för alla, kan vara en enkel sak att säga men mycket svårare att genomföra. Ofta har man tillgänglighetsdiskussioner angående öppettider, pris, kommunikation, ny teknik,om man är finns på Internet och viljan att ha öppna magasin för allmänheten, samt så mycket mer. 

Nuförtiden är näringslivet mycket tillgängligt. Jag har medvetet valt att bo på en plats där man kan köpa hämtpizza, soyalatte, smoothies, thaimat, matbutiker som är öppna 7 dagar i veckan till kl 23 och ett apotek som också har generösa öppettider som till exempel kl 21 på en söndagskväll. För mig är det lyx eftersom jag växte upp under den tid då man inte fick lov att ha huvudvärk en söndag då apoteken var stängda. Men jag kommer så väl ihåg Nice, Frankrike 1999 där man kunde köpa hostmedicin på ett apotek som hade öppet till kl 24. Jag kommer ihåg min förundran över detta fenomen, men amerikanskan som var med mig var inte lika imponerad. Hon snörpte på munnen och muttrade något om dåliga öppettider. Hon kom ifrån Atlanta och där var apoteken öppna 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan.

Tillgänglighet för andra verksamheter är till exempel telefon- och chattsupport. Oftast myndigheter är tillgängliga via dessa kanaler. Det kan vara bra med ett komplement till telefonsupporten då det oftast är långa väntetider, vilket kan bli dyrt, och då kan chatten vara en bra lösning. Men ibland så är man inte nöjd med dessa chatt- och telefontider då de oftast är under dagtid då inte alla har möjligheter att komma ifrån.

Även matställen har arbetat med sin tillgänglighet. Man kan antingen ringa eller beställa sin mat via Internet och sedan komma att hämta den när maten är klar. Utbudet kan också vara väldigt generöst och oftast kan konsumenten sin egen komponerade pizza, sallad, smoothie eller soyalatte. Genom sin app på telefonen kan man kolla om tåget är i tid så man beställer att ta med eller om det är försenat och då kan man sitta ner och dricka sin kaffe på plats.



En kopia av en uppstoppad blåsfisk på take-away?



Så är det då meningen att museerna ska vara öppna 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan med tillhörande chatt- och telefonsupport? Och vad har museer för likhet med hämtmat? Måste man inte vara på plats i museet för att se utställningarna? Idag finns oftast museerna i olika grader på Internet. Bland annat genomgår många museiinstitutioner en stor förändring genom att digitalisera sina samlingar och publicera dom på Internet. Nu så tänker ni säkert att man kan ju fortfarande inte gå till ett museum och beställa hem ett föremål. Men vi är idag faktiskt inte så långt ifrån att detta kan bli ett faktum. Självklart kan man ju inte ta hem ett originalföremål, men i alla fall en kopia. Idag kan man köpa smycken via vår hemsida som är kopior av gamla föremål. När det gäller ny teknik så finns det idag en form av 3D-scanner som möjliggör att man kan kopiera ett föremål och sedan faktiskt ta med sig det hem. (Vill bara klargöra att vi inte har den tekniken på museet idag). Så det som idag kanske verkar löjeväckande och absurt kan i framtiden vara ett faktum. Så blir då vi tillgängliga för fler genom att man kan besöka oss 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan och ta med sig ett föremål hem? Nej, troligtvis inte. För att göra oss mer tillgängliga är det viktigt att kommunicera och föra en dialog med våra nuvarande och potentiella besökare. Vår uppgift tillsammans med våra brukare är att ta reda på vad som skulle göra våra museer mer attraktiva, inspirerade och lockande. Frågan till intresserade blir då; hur ska vi göra för att förverkliga vår dröm att bli en kulturell mötesplats?   

/Jeanette Gimmerstam

Österlens Museum