Dräktsmycken

Jag har tidigare skrivit om fyra guldsmeder, som var verksamma i Simrishamn mellan åren 1820 och 1874, i tidskriften Österlent nr 2 och 3 2010. Nu har jag även gått igenom föreningens dräktsilver nere i textilmagasinet och fotograferat en del av smyckena. Alla smycken som är tillverkade av guld eller silver, ska vara stämplade. Många av knapparna och ringarna har endast en initialstämpel med guldsmedstillverkarens namninitialer. I några fall är detta olyckligt, då det funnits flera guldsmeder med samma initialer, som samtidigt har arbetat med liknande stil, fast i olika städer. Ett par exempel på detta i samlingarna är initialerna "GD", som användes av både Gabriel Dahlberg, verksam i Lund 1845-1893, och Gustaf Dahlgren, som verkade i Malmö mellan 1845 och 1875. Och så "NR", som brukades av Niklas Ramberg i Lund 1803-1847, samt Nils Ramberg i Simrishamn mellan 1822 och 1859.

En del andra märkligheter dök också upp. Det här halslåset i förgyllt silver med filigran, fasett- och cabochonslipade röda och blå stenar av böhmiskt glas och tre pansarkedjor i silver (ÖM 14273), gjord av Anders R. Flinkenberg, är stämplad med dateringsstämpeln M3, dvs. 1818. Detta kan omöjligen stämma, eftersom Anders inte fick sitt mästarbrev förrän två år senare, den 2 september 1820, och dessutom inte flyttade till Simrishamn (vars stadsstämplar smycket också är stämplat med) förrän 1819.

Det här striglakorset (ÖM 14322) är också gjort av Anders Flinkenberg. Det är daterat 1844 (O4). De flesta dräktsmycken från den här tiden är tillverkade i liknande stil och teknik. En del smycken har återanvänts. Ett tidigare halslås av Nils Ramberg, har gjorts om till en brosch. En malja (sölja eller tröjspänne) av Åke Åkeson är omgjord till en kragnål. Maljorna har från början gjorts i par, men man ser ofta, att den ena är utbytt mot en annan med snarlikt utseende, fast ändå med tydliga skillnader i detaljerna. Detta var billigare än att låta göra en ny, när någon del gått sönder eller tappats bort.


//Ulf Danell
Österlens Museum

En lyckad fadderträff!

Ibland överträffas alla förväntningar! I lördags hade Österlens museum en träff för blivande fornfaddrar, alltså personer eller föreningar som kan tänka sig att vårda och ta ansvar för en fornlämning i det fagra österlenska landskapet. Vi hade visserligen gjort en ganska massiv marknadsföringskampanj, och hörts och synts i både Radio Kristianstad och i Ystads Allehanda, men trots det var vi nog inriktade på max 10 deltagare. Men döm om vår förvåning när den ene fornvårdsintresserade personen efter den andre anmälde sig. Till sist var vi uppe i närmare 30 anmälda. Då började vi bli oroliga för att våra handböcker i fornminnesvård och de hemmagjorda fastlagsbullarna inte skulle räcka till alla. Nu gjorde de det trots allt, men det berodde nog mest på att snön yrde på vägarna så att alla tyvärr inte kunde komma.

Men för att börja från början. Under hösten 2011 startades ett projekt med namnet Se och vårda på Österlens museum. Projektets syfte är att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen, samt att inventera och underhålla informationsskyltar. Vi har genom ett avtal med Länsstyrelsen i Skåne län fått i uppdrag att vårda fornlämningar i Simrishamns kommun mot ett bidrag. I år kommer vi att vårda 10 fornlämningar enligt ett nytt 2-årigt avtal med Länsstyrelsen. I anslutning till projekt Se och vårda har Österlens museum även startat en fadderverksamhet där vi vill engagera människor i sin kulturmiljö. Målet är att få ett vårdat landskap där fornminnena får den plats de förtjänar samtidigt som människor kommer ut och kan engagera sig i något som är viktigt för både den enskilde och för bygden.

Att vara fornfadder innebär att man åtar sig att besöka sin fornlämning ett par gånger per år, klippa ner sly och mindre buskar som kan växa på och omkring fornminnet. En markägare kan bli fadder för fornlämningar på sin mark, medan andra kan ta sig an objekt på annans mark, om markägaren ger sitt medgivande.

Lördagens fadderträff blev således en riktig succé. Omkring 25 förväntansfulla personer, representerade av såväl markägare, byalag som fornvårdsintresserad allmänhet, lyssnade andäktigt när museichefen Lena Alebo inledde med att hälsa alla hjärtligt välkomna och därefter köra en presentationsrunda. Därefter informerade undertecknad om projekt Se och vårda och vad det innebär att vara fornfadder. Sedan blev det en ganska lång fikapaus där de blivande fornfaddrarna fick möjlighet att utbytta erfarenheter och lära känna varandra lite närmare. Efter fikat tog arkeolog Ann-Louise Svensson tag i taktpinnen och ledde oss in i hällristningarnas underbara värld i både ett europeiskt och österlenskt perspektiv. Slutligen presenterade arkeolog Ulrika Wallebom de senaste rönen om borgen Gladsaxehus, bl.a. har där nyligen genomförts en georadarundersökning på borgområdet med ett väldigt spännande resultat.

När träffen var slut och vi summerade dagen insåg vi plötsligt vilket intresse det finns hos allmänheten för fornminnen, deras historia och framför allt för de människor som en gång har levat på Österlen, och vars spår vi fortfarande kan skönja i landskapet. Nu har vi ett stort arbete framför oss med att leta upp fornlämningar åt alla de fantastiska människor som kom på vår fadderträff en lördag i januari 2013.

Lars Jönsson 
Österlenarkeologi/Österlens Museum

Skelettkvinnan på Österlens museum

Första arbetsdagen efter långledigheten gjorde jag en överraskande upptäckt på mitt julstädade skrivbord. Ett anonymt brev, poststämplat i Malmö strax före nyår. Ett brev som jag i min enfald först hade tänkt diarieföra och sedan lägga till handlingarna, men vars innehåll istället kom att vålla ett visst rabalder på vår arbetsplats återstoden av hela den första arbetsveckan.

Brevskrivaren hade utifrån information på våra hemsidor förstått att vi innehar och även ställer ut skelettdelar av personer som en gång har varit levande individer som varit älskade av någon och som kanske levt ett svårt liv och mött en våldsam död. Så långt kommen lade brevskrivaren in en andra växel och fortsatte beskriva vad han anser om vårt arbete; ”Ni har ett mycket bisarrt intresse – ett stort förakt för döden och vanhelgande av skelett… i högsta grad osmakligt och oetiskt! Ni borde skämmas att skymfa människor, som har släktingar/anhöriga som skulle önska dem ett bättre öde!". Till sist jämförde skribenten oss med den så kallade skelettkvinnan – hon som nyligen dömdes till skyddstillsyn för brott mot griftefriden efter att ha samlat på och på olika sätt använt sig av skelettdelar hemma i sin lägenhet i Göteborg.  Ett tidningsklipp om domen tillfogades brevet. Brevet avslutades med en uppmaning om att återlämna skelettdelarna i våra samlingar till kyrkan för återbegravning enligt kyrkans ordning ”Av stoft är du kommen … stoft ska du åter varda”.

Min reaktion på detta brev blev flera under denna första arbetsvecka. Efter att ha avklarat munterheten och tröttheten på ungefär två minuter gick jag raskt över till att känna en viss irritation, som man ju alltid gör när man blir anklagad från anonymt håll. Nästa känsla var förvåning, när det på morgonfikat visade sig att mina kollegor tyckte att detta var en jättespännande och intressant frågeställning. Det blev en lång diskussion som fortsatte sporadiskt de följande dagarna – med omväxlande inslag av allvar och ironi. 

Ett besök på vilket historiskt museum som helst i världen borde vara ett potentiellt eldorado för skelettkvinnan. På de allra flesta förvaras och utställs skelett. På Österlens museum har vi ett antal kremerade skelett i österlenska urnegravar från bronsåldern samt några obrända kranier från folkvandringstid. De berättar om ett spännande och dramatiskt stycke historia från Österlens hedniska forntid och vi har ställt ut dem vid flera tillfällen. Skulle vi kunnat fråga personerna själva är jag osäker på om de skulle föredragit en kristen återbegravning framför de museilådor där de idag förvaras.

Förmodligen blir man förhärdad när man arbetat som arkeolog som till vardags gräver ut gravar med skelettdelar av olika bevarandegrad. Jag vet med säkerhet att man blir det när man studerar osteologi (läran om ben), vilket jag själv gjorde under mina år i Lund. Efter ett antal månader nere i ”benkällaren” på osteologiska institutionen kändes det plötsligt helt normalt att ha överkörda rävar i frysen och koka kaninhuvuden hemma i köket bara för att få tag på fina referensskelett inför bententan… Vårt förhållande till djurs och människors skelett var rått men hjärtligt.

Men frågan är naturligtvis inte ny. Arkeologi och etik när det gäller mänskliga kvarlevor har debatterats i många sammanhang. Ofta internt och på en akademisk nivå. Seminarier och kurser på temat anordnas med jämna mellanrum vid universitetet. Nervösa handlingsplaner sätts upp inför arkeologiska gravundersökningar. ”Vad ska allmänheten tycka?” ”Finns det en risk för att någon blir stött av att vi gräver upp gravar”? Väl på plats har ingen reagerat ett dugg.  Det är åtminstone min egen erfarenhet. Fram till nu.

Slutligen kan jag väl också säga att det anonyma brevet har fått mig att reflektera. Att arbeta med skelett framkallar onekligen existentiella funderingar även hos den mest förhärdade arkeolog. Med ”to be or not to be” ringande i huvudet har jag mer än en gång också varit med om att under, om inte högtidliga, så åtminstone respektfulla former återbegrava skelett i samband med arkeologiska utgrävningar. Men då har benen varit färdiganalyserade och  -daterade.

Ulrika Wallebom

En anonym brevskrivare jämför personalen på Österlens museum med skelettkvinnan i Göteborg, och menar att vi borde återbegrava skeletten i våra samlingar. Och finns det ingen vetenskaplig anledning att behålla skelett brukar man faktiskt göra just det. På alla helgons dag förra året återbegravde vi ett antal medeltida barnskelett från S:t Nicolai gamla kyrkogård i Simrishamn.