Foto från Skeppargatan ur Fornminnesföreningens arkiv på Österlens museum
Jag slänger i mig en tjock med senap, bostongurka och
tunnbröd på väg till stationen. Glömde min telefon på laddning när vi besökte Leaderkontoret
igår kväll och måste nu göra ett snabbesök i grannstaden. Orkar inte äta upp
moset men korven slinker ner. Misstaget med telefonen kan jag kanske skylla på
att huvudet är sprängfyllt av simrishamniania just nu. Det är naturligtvis en
dålig ursäkt, men när jag nu på halvtid fått möjlighet att skriva en bok om
Simrishamns historia tankas ny kunskap in i den trötta hjärnan hela tiden. Det
var i förra veckan jag började. Har köpt ett litet skrivbord och en
skrivbordsstol och sitter nu och skriver på andra våningen i min lägenhet på Stora Rådmansgatan,
med utsikt över kyrkan genom det västra fönstret och Lilla torg genom det
norra. Bättre plats får man leta efter.
På några dagar har jag ökat mina detaljkunskaper om
klockringningar, Simrishamns första studentska Hilda Sjögren som tog studenten
1888 och därmed är en av de första kvinnor i Sverige som vågade sig på en utbildning,
vardagslivet på Skeppargatan och i Simrislund runt 1915-20. Visste ni förrestenatt
det finns tre klockor i kyrktornet på Sankt Nicolai och att den minsta kallas
”Tinkan”. Jag ska få komma upp i tornet tillsammans med Simrishamnsfotografen
Peter Carlsson, hans far Lars var kyrkvaktmästare fram på 90-talet, så jag tror
att det får bli en liten intervju med honom, om han har lust. Tänkte nämligen
börja varje tematiskt kapitel med en intervju av en idag verksam eller till
nyligen verksam person inom respektive ämne.
”Nästa station Tomelilla”. Resterna av korvmåltiden ligger
inpackad i folie bredvid datorn. Nej jag orkar inte mer. Samma sträcka som jag åker nu, eller ungefär, åkte de
kvinnosakskvinnor som var ute och agiterade på platser där LKPR
(Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt) fanns, som i Simrishamn till
exempel. De kvinnor som sändes ut att missionera skulle avverka så många platser
på så kort tid som möjligt och på billigaste sätt.
Det var längesedan det skrevs ett större verk om Simrishamn.
Förra gången var på 40-talet då en ambitiös samhällsstudie gavs ut tack vare
Ehrnbergs läderfabrik och dess chef Gösta Ehrnberg. Boken jag nyss börjat på är också sponsrad. Det är
Simrishamnssonen Anders Pettersson som har initierat projektet. Men därmed är
det slut på likheterna med Simrishamnsboken från 1949. Jag är ingen
grundforskare utan kommer att luta mig mot många andra som gjort jobbet före
mig - Norma Bieth, Malte Mårtensson, Folklivsarkivets uppgiftslämnare, farfar
Ehrnfrid och redaktör Osterman. Och jag kommer att ta hjälp av er Simrishamnare
av idag för den här boken kommer att innehålla både skriftliga och muntliga
källor.
Alma på Skeppargatan skulle antagligen gladeligen ätit en
korv med mos i kiosken vid biltorget bakom Sparbanken. Det hade ju varit nära
och bekvämt för henne och speciellt tacksamt de dagar då hon gått upp klockan 1
på natten för att börja tvätta hos någon bättre bemedlad familj i staden.
Klockan 10-11 på förmiddagen var tvätten klar och då kunde hon ju slunkit förbi
kiosken på väg hem till vedhuggningen.
Detta är vad man kallar kontrafaktisk historieskrivning eftersom kiosken inte fanns 1916 och troligen hade dessutom
Alma haft bråttom hem till sina flickor, som ibland fick vara ensamma hemma
när hon var på arbete. Mannen omkom 1914 på sjön och hennes mor var emellanåt
så sjuk att hon inte kunde hjälpa till med barnpassningen. Så korven hade nog fått vara även av
ekonomiska skäl. Det fick bli salt sill och potatis och kanske någon
grönsak från koloniträdgården istället. Kanske nyttigare också, men korven var
god! Och nu är jag framme i Ystad.
Lena Alebo
museichef
