En gång för länge, länge sedan väcktes Solen av ljudet från
bronslurar. Det var människorna som ville att hon skulle vakna och stiga upp.
De längtade efter ljus och värme, de längtade efter gryningen.
Solen sträckte på sig och gäspade. Hon var morgontrött och
ville helst rulla ihop sig och somna om. Då hördes det starka ljudet från
jorden igen. Solen skakade sitt hår så att det slog gnistor om det och böjde
sig ner över den blanka vattenytan. I ljuset från hennes nyvakna ansikte
hoppade fiskarna i det glittrande havet. När hon kisade anade hon horisonten
långt där borta och morgonskeppet som väntade på henne.
Det kan gott vänta, tänkte Solen och dröjde sig kvar i
nattskeppets vagga. Hon blundade och skulle just till att somna om när en av
fiskarna sprätte till med sin stjärtfena och nattskeppet krängde till. Solen
tappade balansen och flög i en vid båge tills hon landade på morgonskeppet som
förde henne mot gryningen. Så började Solens resa över himlavalvet.
Det här är början av en berättelse, så som jag brukar
berätta den, utifrån de bilder som hittats bland ristningar på hällar och
rakknivar från bronsåldern på Österlen. Här har jag formulerat den skriftligt,
men den blir förstås annorlunda när jag berättar den muntligt och den förändras
lite varje gång jag möter en ny publik. Bronsålderns bildspråk berättar om
Solens ganska dramatiska resa upp till zenit, himlens högsta punkt, och
avslutas med solnedgången där Solen går ombord på ett nattskepp. Berättelsen
har en början, en vändpunkt och ett slut samt en huvudperson (Solen) vilket ger
den en stomme, ett skelett, som berättaren kan brodera vidare kring med sina
egna ord. Och det muntligt berättande kan i sin tur få lyssnaren att skapa egna
bilder inom sig. Det händer ofta att åhörarna kommer fram till mig efter ett
berättarmöte och säger att de såg bilder för sin inre syn när de lyssnade till
berättelsen. Då förstår vi att någonting värdefullt har hänt, det har skett ett
möte mellan berättaren, berättelsen och lyssnarna – ett möte där vi alla varit
medskapande.
Berättandet, i dess olika former, är förmodligen lika
gammalt som mänskligheten själv. Det handlar om vårt behov av att kommunicera,
att klä våra föreställningar och upplevelser i ord, bilder, toner, rörelser –
vi har många språk att berätta med och vi har ett behov av att uppleva
berättelser. Från bronsåldern finns berättelsernas bilder kvar på hällar och
föremål och kring dem kan vi fortsätta att berätta. De urgamla berättelserna om
hur det är att vara människa, hur vi upplever vår tillvaro och föreställer oss
det obegripliga fylls med nytt stoff och fortsätter att egga vår fantasi. Idag
vet vi att det är jorden som rör sig, inte solen som stiger upp från horisonten
i öster. Men vi använder fortfarande begreppen ”soluppgång” och ”solen går
ner”, ta bara en titt på den populära solfilmen som visas i SVT:s nyhetsprogram
på fredagarna, nu när året vrider sig från mörker till ljus.
De gamla berättelserna lever än och nya kommer ständigt
till. Det blir berättarfest på Österlen i år, för alla som vill lyssna och
berätta. Håll utkik efter ”Berättarfest på Österlen 2016” som invigs på
Österlens museum den 25 juni och pågår runt om på Österlen till den 2 juli.
Maria Heijbel
Berättare
