torsdag 19 december 2013

Reflektioner över gångna och nya projekt

Nu i slutet på året sitter man och avslutar ett långvarigt projekt med ändlösa redovisningar och rapportskrivningar. Det får en att tänka på projekt som har varit och de som komma skall. På museer och troligtvis på många andra arbetsplatser arbetar man nuförtiden i projektform. Man skriver projektidéer, projektplaner, lägger budgetar och söker pengar. Om man vill arbeta med verksamhetsutveckling behöver man oftast söka pengar eftersom det ofta inte finns plats i den ordinarie budgeten.

År 2013 arbetade jag aktivt med fyra projekt. Det första projektet var att utföra en digital hällristningsutställning som skulle generera ny utställningsteknik, ny pedagogik samtidigt som hällristningarna skulle synliggöras på ett nytt sätt. Resultatet har varit lyckat, med några smärre vägbulor på vägen och under tiden. Samtidigt som utställningsarbetet fortlöpte arbetade jag även med ett bronsåldersprojekt. Det var väldigt annorlunda jämfört med utställningsarbetet då jag arbetade mer praktiskt med inventering av föremål, arkeologiska rapporter, litteratur och annat som berörde bronsåldern på Österlen. Informationen och kunskapen som insamlades från bronsåldersprojektet kunde användas i både utställningsprojektet och det Leaderprojektet jag just nu håller på att avsluta. Leaderprojektet har varit ett två år långt projekt som också hade som huvudsyfte att synliggöra de sydostliga skånska hällristningarna. Detta har genererat en del evenemang kring hällristningarna, påbörjade samarbeten med markägare och byalag, utåtriktad verksamhet gentemot näringsliv, turism och bestämmande makter. Men främst har arbetet kretsat kring en hemsida som ska informera allmänheten, skolor och forskare om hällristningarna på Österlen. Denna hemsida är en del av en vision om att det någon gång i framtiden ska finnas ett skånskt hällristningscentrum placerat i Simrishamn. Det sista projektet som jag har varit aktiv i är ett nytt projekt som kommer att fortlöpa under år 2014. Det är ett kulturhistoriskt projekt som kommer att handla om platsberättelser och hur man kan förmedla det via sociala medier såsom Wikipedia och Youtube. Mer om detta kommer jag att berätta om i ett senare blogginlägg.

Med alla dessa projekt som nu har eller kommer att avslutas, så kommer nya funderingar upp. Vad händer när projekten avslutas och pengarna tar slut? Vad händer med det nya sättet att arbeta med historisk förmedling i teknikutställningar. Vad händer med den nya pedagogiken? Vem kommer att sköta, driva och uppdatera hemsidan? Kommer den att förbli statisk och falla i glömska i det alltmer växande internethavet? Dessa tankar kommer upp till ytan då vi i år också var med om att ta ett annat projekt ner i graven. Vår öppnade hemsida www.digitalasamlingar.se gick en långsam död till mötes och är nu borttagen ifrån internet. Detta berodde på en del olika faktorer, bland annat buggar i systemet och pengabrist. Numera kan man inte se Österlens museums textilier på webben. Förhoppningsvis kan man någon gång i framtiden göra det. En sak som vi har lärt oss av det projektet är att inte ha för bråttom. Man kan inte alltid vara först utan ibland kan det vara bra att undersöka, låta andra pröva och sedan ge sig på något mer hållbart alternativ. Det har också lärt oss att man bör arbeta vidare och bygga upp de idéer och projekt man har påbörjat. Därför kommer vi nu under början av året skriva nya projektidéer som är påbyggnader av de projekt som har avslutats detta år, nämligen ny teknik, ny pedagogik, nya samarbeten och fortsatt synliggörande av Österlens hällristningar.

Jeanette Gimmerstam, Antikvarie, Österlens museum

måndag 9 december 2013

Carl XIII (1809-1818)

 


Carl XIII (1809-1818)




Som son till kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika, var Carl yngre bror till Gustav III och kusin till Katarina II av Ryssland. Han föddes den 26 september 1748 i Wrangelska palatset i Stockholm, och gifte sig den 7 juli 1774 med sin kusin Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, vars far var yngre bror till Adolf Fredrik. Kusinäktenskapet innebar slutet på den Holstein-Gottorpska ätten i Sverige. Gustav IV Adolfs barn hade förlorat sin arvsrätt till kungatronen och Carls och Hedvigs barn dog bägge inom loppet av en vecka efter födseln. Carl sägs ha varit far till Carl Axel Löwenhielm med sin älskarinna Augusta von Fersen. Carl Löwenhielm, som levde mellan den 3 november 1772 och den 9 juni 1861, blev en svensk greve, militär, diplomat, och en av rikets herrar och politiker (däribland statsråd 1822–1839). Han kunde dock inte bli kung, så Carl XIII fick adoptera. Först adopterade han dansken Kristian August, men han dog av ett slaganfall den 28 maj 1810 efter bara 4 månader som Sveriges kronprins. Ett rykte gick att riksmarskalken Axel von Fersen d.y. hade giftmördat kronprinsen, och den 20 juni lynchades och mördades han orätteligen av en uppretad folkmassa i Stockholm.

Detta gjorde att Carl XIII fick leta efter en ny adoptivson. Valet föll på den franske fältmarskalken Jean-Baptiste Bernadotte, som hade deltagit i Napoleonkrigen. Jean-Baptiste fick ta det mer svenskklingande namnet Carl Johan och var den som de facto regerade Sverige från och med 1811. Han såg till att Norge tvingades i union med Sverige den 4 november 1814. Carl XIII hann vara Norges kung under namnet Karl II under 3 år och 3 månader, innan han avled den 5 februari 1818 av ålderskrämpor, men sedan 1811 hade han ändå inte gjort mycket väsen av sig. Fortsättning följer...

/Ulf Danell
Österlens Museum







  


torsdag 5 december 2013

Vad ska museet egentligen samla på?

Nostalgi för mig - kanske för dig?


På Österlens museum pågår just nu ett projekt som handlar om de stora samlingar som finns i magasin och arkiv. Projektet genomförs tillsammans med Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, som äger samlingarna som museet förvaltar. Slutmålet är att få till skriftliga, väl genomdiskuterade riktlinjer, där man gemensamt har bestämt vad som är viktigt att samla på i framtiden för att vi ska ha en samling som täcker hela Österlen och alla österleningar genom tiderna, ända fram till idag.

Som det är idag innehåller magasinen föremål från Österlens historia från framför allt perioden 1850-1930 – saker från de senaste 80 åren saknas nästan helt. Vi som har jobbat med projektet är födda runt 1970, vi har snabbt kunnat konstatera att det inte finns ett enda föremål i samlingarna som får oss att bli personligen nostalgiska. Och det gäller ju även generationen över oss, för att inte tala om våra egna barn och barnbarn. Därför brådskar det att samla in dessa föremål, om vi vill vara angelägna för framtidens museibesökare.

Men vilka föremål och berättelser är egentligen ”typiskt österlent”? Vems historia är det som berättas? Vad är Österlens särart i vår globala värld, med massproducerade föremål? Hur ser våra befintliga samlingar ut, vilka luckor finns, och vad har vi ”för mycket av” i våra trångbodda magasin? Vad ska vi inte samla på? Det är mycket som ska diskuteras igenom, och det är många brännbara frågor som vi behöver ta ställning till innan riktlinjerna är klara.

Just nu pågår arbetet med att sammanställa en rapport över museets och föreningens interna diskussioner kring dessa frågeställningar. Nu närmast kommer vi att ordna en udda miniutställning i samband med museets julmarknad söndagen den 8 december kl 13-18 – nostalgi utlovas! Nästa steg är att låta frågorna nå ut till en större allmänhet, och Föreningens över 600 medlemmar. Efter nyår kommer arbetet att fortsätta, tack vare nyligen beviljade medel från Föreningen. Håll därför ögon och öron öppna – det lär höras mer om de kommande insamlingsriktlinjerna på Österlens museum.


/Ulrika Wallebom, antikvarie