en hyllning till det handfasta museiarbetet
Museifolk är vana att arbeta i projektform. Fortlöpande finansiering för arbetet saknas, metodisk sortering och rengöring av museiföremål i långa banor är inget som lockar i ansökningarna om medel. Ord på modet i de ändlösa bidragsansökningarna är digitalisering, tillgängliggörande, levandegörande, och nu senast, angelägliggörande. Gemensamt för alla lyckade ansökningar är att man på ett och annat sätt ska digitalisera och lägga ut information om museiföremålen på nätet.
Men vad som lätt glöms bort är att man innan man gör allt detta har en massa praktiskt arbete framför sig. Jag är rätt säker på att det inte bara gäller oss på Österlens museum. Det hela bottnar i att vi inte har några ändamålsenliga magasinslokaler i kombination med för lite personal och för många hastigt påkomna flyttar av föremålen de senaste hundra åren. Kort sagt: det är en salig röra i många av våra magasin. Och inte städat på länge.
Innan de fina digitala museiföremålen ligger ute på Internet måste man: Leta nycklar, byta glödlampor, hitta stegar, dammsuga krypande, bära skurhinkar, slå i gamla handskrivna liggare, hyra släp, köra truck, skaffa packlådor och dricka en massa kaffe samtidigt som man intervjuar f. d. museianställda. Man mår dåligt när man inte får göra allt detta, efter som man vet att det så väl behövs.
Därför mår jag extra bra nu så här inför semestern. I flera veckor har jag fått syssla med allt detta. Det analoga, praktiska, handfasta, skitiga och – tillslut – såpdoftande arbetet med våra museiföremål. Det har varit underbart.
Det började redan i maj då vi for ut till lantbruksmuseet i Hammenhög. Här finns enorma lokaler i en gammal gård där föremål ur lantbrukets historia visas av ett gäng frivilliga, mycket entusiastiska pensionerade lantbrukare. Utställningarna är välbesökta sommartid av både bofasta och sommargäster. Men på hölogarna, i de gamla stallarna och i grishuset finns en massa museiföremål förvarade, som många gånger inte alls har med lantbruk att göra. Barnvagnar, amerikakoffertar, ett myller av målade kistor och skåp och till och med gustavianska, stoppade soffor har stått lagrade här i många år. En fest för or och andra trägnagare och ett eldorado för möss och dammråttor. Här tog vi i med stortag under tre veckors tid, bar och kånkade, dammsög och skurade, märkte och fotograferade, packade och organiserade. Och fikade.
Därefter fortsatte vi direkt till garverimuseet i Simrishamn. Här, i ett av Simrishamns äldsta hus, finns ett fullkomligt unikt litet museum med en intakt utställning från år 1926. Det hela drivs av f d anställda vid den en gång största arbetsgivaren i stan – Ehrnbergs läderfabrik, med verksamhet och kunder över hela världen. Inte heller här hade det städats på länge. Inventeringar av alla föremålen hade aldrig gjorts. Den tidvis mycket höga luftfuktigheten hade fått mögel att frodas på insidan av monterglasen. Också här fick vi tillfälle för mycket analogt museiarbete. Resultatet? Såpskurade 1600-talsgolv, prydliga inventarielistor, omhändertagna vindsfynd och glada frivilligarbetare.
Nu återstår bara frågan: varför är det inte lika kul att städa hemma?
/Ulrika Wallebom, antikvarie
