Ja, nu är vår nya utställning "Petroglyfiskt" äntligen invigd. I utställningen ingår bland annat en film om solsagan, såsom den berättas i nordiska myter. Liknande solsagor berättas i nästan alla kulturer runt om i världen. En samtida parallell till skandinaviens bronsålderssaga finns i Egypten.
Egypterna hade under samma period som nordborna högg ut bilder och symboler på hällarna i Skandinavien, ett väl utvecklat bild- och skrivspråk. Eftersom det inte användes ett skriftspråk här, kan vi inte veta vad vi kallade våra gudar. Det finns dock så många likheter mellan de egyptiska gudarnas attribut och bildframställningar och nordbornas hällristningsbilder, att de borde ha fyllt ungefär samma funktion. Och tack vare de egyptiska hieroglyferna, vet vi desto mer om deras gudavärld och kan jämföra den med den skånska. En framställning som var populär i Egypten är skildringen av solens gång under ett dygn (24 timmar). Den var populär på insidan av kistor och i taket på gravvalv, som t.ex. Ramses IV (regerade 1155-1149 f. Kr.).
På den här tavlan ser vi nattskeppet, som bär solen på de farliga underjordiska floderna till gryningen nästa dag, då himmelsgudinnan Nut sväljer den. Därefter färdas solen i hennes kropp, tills hon på kvällen i solnedgången föder ut den. Solguden, som enligt egyptisk mytologi både var farfar och morfar till Nut, tar då hand om solen, och fraktar den genom underjorden till nästa morgon. På natten försöker solguden Ra´s ärkefiende, ormen Apep (på grekiska Apophis), välta båten och hindra solen från att gå upp igen. Att ormen ses som en nattens och mörkrets varelse, beror kanske mer på dess likhet med maskarna, som ju trivs bra nere i marken. Även uppe på himlen tycks solen ha färdats i en båt, eller rättare sagt i två båtar. Den första, morgonbåten ”Manzet”, var så bränd och utsliten när den tagit sig halvvägs och stod i zenit, att solen då måste byta farkost, till aftonbåten ”Mesektet”. Solguden var heller inte en och samma, utan tre. Morgonsolen kallades Chepra (Khepra), middagssolen var Ra (Re), medan aftonsolen kallades Atum.
Först i båten står Ra (eller Khepra/Atum), sedan himmelsguden Horus, som var son till Osiris och Isis och gift med Hathor (vars attribut både var solen och månen). Därefter står Ra´s barn, syskonparet Shu (luftens gud) och Tefnut, regnets och luftfuktighetens gudinna. Deras barn, jord- och fruktbarhetsguden Geb (i mitten av båten) och himmelsgudinnan Nut, hade också barn ihop. Två av deras barn står näst på skeppet. Osiris, som avbildas mumifierad i svepning eftersom han blivit mördad av sin bror Set, men återuppväckt av sin syster och hustru Isis, som ofta avbildas med solskivan mellan två tjurhorn på huvudet. Hon var modergudinna och jämförs också med Astarte/Inanna. Sist går farao (med tronnamnet – praenomenet Nebkheperure (härskare genom Re) i en kartusch. Detta tronnamn bar bland annat Tutankhamon (1358-1339 f.Kr.). Farao är den ende, förutom den mördade Osiris, som inte bär ankh-korset – tecknet för evigt liv, eftersom han fortfarande är dödlig. De manliga gudarna bär dessutom en s.k. was-stav i höger hand.
Liknande, fast mycket enklare, framställningar ser vi överallt på våra hällristningshällar. Här är två exempel:
Solskepp på Järrestadshällen, komplett med ormen och fotsulor.
Skepp på Madsebakke (Bornholm). Om den övre figuren ska gestalta himlen (motsvarande "Nut"), en regnbåge ("Bifrost") eller något helt annat, låter jag vara osagt.
