På återbesök i lärdomsstaden – erfarenheter från en arkivkurs

De senaste två månaderna har jag varit mer eller mindre tjänstledig för att läsa en heltidskurs på Lunds universitet. Sedan jag kom tillbaka från senaste föräldraledigheten har det hampat sig så att jag ansvarar för det kulturhistoriska arkiv som vi har här på Österlens museum. Som f. d. arkeolog kände jag direkt att detta ansvar egentligen var lite över mina förmågor. Hur tar man egentligen hand om ett arkiv?

Av denna anledning har jag nu haft förmånen att återvända till lärdomsstaden för en heltidskurs på 15 högskolepoäng som handlar om just arkiv – ”Fysiska och digitala arkiv”, närmare bestämt. Mina förhoppningar var att jag skulle få mer kött på benen och göra vårt arkiv mer proffsigt ordnat – hur det nu än är så är arkivet faktiskt både lite dammigt och kanske till och med lite mossigt här på museet. Det är lite si och så med både förvaringen och möjligheten att kunna söka information i arkivet. En del material är skannat, men kanske inte alltid på ett helt genomtänkt sätt.

Kursen har varit ett uppvaknande på många sätt. Dels har jag fått insikt i att arkiv är en egen vetenskap med ett allt annat än okomplicerat innehåll, och att arkivarier – precis som arkeologer och museitjänstemän – i hög grad lever i sin egen lilla värld, fylld av hemliga glädjeämnen och intriger. Dels hade jag glömt exakt hur trött och förvirrad man kan bli när man sitter uppe på nätterna och skriver hemtenta…

Till skillnad från andra kulturhistoriska discipliner innehåller arkivvetenskap ett stort mått av både juridiska och systemvetenskapliga ingredienser. Offentliga arkiv lyder under en rad lagar som skyddar medborgarnas rätt att ta del av de allmänna handlingar som finns i arkivet. Enskilda arkiv, som vi på Österlens museum tillhör, har en lite friare tillvaro. Men båda typerna av arkiv står inför en stor utmaning när det gäller de digitala handlingarna – för vår egen del gäller detta framför allt våra skannade foton från Österlens sköna nejder.

Själv står jag nu närmast inför utmaningen att anordna en intern kurs i arkivvetenskap för mina kollegor på museet. Nyfikna frågor ska få sina svar; vad har jag egentligen lärt mig under de här månaderna – och hur ska det komma Österlens museum till gagn mer exakt? Här kommer jag att ha mycket nytta av den långa praktikperiod som ingick i kursen. Tillsammans med en kurskamrat tillbringade vi fyra lärorika veckor på Skånes Arkivförbund i Lund, där vi den hårda vägen fick lära oss att ordna och förteckna arkiv så som proffsen gör det…

 / Ulrika Wallebom

En arkeologs vardag – att lägga pussel med Simrishamns medeltid

Lerbottnar, överallt dessa lerbottnar. Ja, det är ett uttryck som verkligen kan användas när man gräver i kulturlager från Simrishamns äldsta historia. Lerbottnar är en typ av lerklädda gropar som har med det tidigmedeltida fisket att göra, och som påträffats i merparten av de medeltida kuststäderna i Skåne. Mycket tyder på att lerbottnarna var en första förvaringsplats för den nyfångade sillen, och att de även användes för att sortera sillen i. Simrishamn är faktiskt den stad där arkeologerna funnit flest lerbottnar överhuvudtaget, trots att man inte grävt ut särskilt stora ytor i staden. Fram till mitten av 2000-talet hade man dokumenterat drygt 400 lerbottnar i Simrishamn, vilket t.ex. ska jämföras med Ystad där knappt ett tjugotal har påträffats. Undersökningar genomförda under 1990-talet i Simrishamn visade att det gick att urskilja tre skeden i anläggandet av lerbottnar, där de äldsta var anlagda direkt i sjösanden vid slutet av 1000-talet. Därefter har lerbottnarna använts ända upp till första hälften av 1300-talet.

Arkeologiska undersökningar i Simrishamn fram till mitten av 2000-talet. Undersökningen år 2013 är markerad med svarta streck, mellan kvarteren Ålen, Herden och Sanningen. Kartunderlag: Wallebom 2006.

Men varför skriver jag nu om dessa i Simrishamn så typiska lerbottnar från den dunkla medeltiden? Jo, i samband med att Simrishamns kommun i skrivande stund lägger ner nya VA- och dagvattenledningar i Brunnsgatan och Östergatan i de äldsta delarna av staden har arkeologerna fått möjlighet att följa schaktningen genom en s.k. övervakning av markarbetena. Detta innebär att arkeologen följer grävmaskinens tuggande genom de medeltida kulturlagren, ända ner till tiden före stadens uppkomst. Detta är ingen ordinär arkeologisk undersökning, utan mer en möjlighet att dokumentera kulturlagersekvenser, dv.s stående sektioner eller profiler, på skilda platser i schaktet. Alltså som att lägga pussel med Simrishamns medeltid.

Schaktningsarbetet började i den södra delen av Brunnsgatan, och fortsatte till korsningen Prästgatan/Brunnsgatan. Det visade sig snart att en stor VA-ledning av Höganäsgods var nedgrävd mitt i gatan till ca två meters djup. Detta innebar att kulturlager och andra arkeologiska lämningar i den norra delen av gatan var bortgrävda sedan mitten av 1900-talet.  Dessutom var man tvungna att sätta plåtskivor i kanten av schakten eftersom sanden har en tendens till att rasa ner allteftersom. Det verkade således som att det var svårt att utföra en adekvat arkeologisk dokumentation. Men som tur var, och med hjälp av samarbetsvilliga killar från Vallby Gräv & Schakt, så kunde viss arkeologisk information hämtas från den södra delen av schaktet. Vid den andra etappen, som startade i den södra delen av Östergatan och som ska fortsätta till korsningen Östergatan/Stora Rådmansgatan, var förhållandet densamma, förutom att den arkeologiska kunskapen kan hämtas från den östra delen av schaktet.

Sektion 11 i den södra delen av Östergatan. Nederst i lagersekvensen, och under en plåtskiva, syns en delvis utgrävd lerbotten med oklar datering. Foto: Lars Jönsson, Österlenarkeologi.

Schaktningen i Östergatan kommer att fortsätta i minst en månad till. Detta innebär att den arkeologiska dokumentationen inte är färdiganalyserad ännu, däremot kan en preliminär presentation göras. I Brunnsgatan och Östergatan har sammanlagt 17 kulturlagersekvenser, eller sektioner, hittills upprättats. Sektionerna har en bredd på mellan 0,6-1,1 meter och är som mest 1,8 meter djupa. På skilda ställen i schakten har det hittills dokumenterats 16 fragmentariska och söndergrävda lerbottnar. Dessa har förekommit under minst två skeden, de äldsta preliminärt från 1100-talet och de yngsta från 1200-talet. Det har även noterats äldre kulturlager, sannolikt från vikingatid och tidig medeltid, på skilda ställen i botten av schakten. I Östergatan har det även konstaterats hög- eller senmedeltida bebyggelse en bit ut i den östra delen av gatan. Detta innebär att Östergatan kan ha varit något smalare under medeltiden än vad den är idag.

Sammanfattningsvis har det i sektionerna preliminärt kunnat avläsas en vikingatida- och tidigmedeltida fas (ca 800-1100 e. Kr). Denna följs av två faser där fisket verkar ha dominerat, och där ett stort antal lerbottnar anläggs på äldre kulturlager. Denna period kan preliminärt sträcka sig från 1100-talet och in i 1200-talet. Den äldsta bebyggelsen längs åtminstone Östergatan verkar ha etablerats under 1300-talet. Kanske är det även då som de äldsta gatorna eller strädena läggs ut i denna del av staden.

Arkeolog Lars Jönsson

Österlenarkeologi/Österlens museum

Fredrik I

Fredrik I (1720-1751)

Nu fortsätter historien om Sveriges kungar, efter ett uppehåll sedan den 13 september förra året. Fredrik föddes som Friedrich von Hessen den 18 april 1676 i Kassel som son till lantgreven Karl av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland. Den 31 maj 1700 gifte han sig med sitt syskonbarn, Lovisa Dorotea av Preussen (1680-23 december 1705). Äktenskapet var barnlöst. Efter en tid började han uppvakta Carl XII:s syster, Ulrica Eleonora. Efter godkännande från såväl Carl XII, som Ulrica själv, kunde paret vigas den 24 mars 1715. Även detta äktenskap blev barnlöst, och Fredrik omgav sig istället med älskarinnor. På femårsdagen av deras bröllop, den 24 mars 1720, lämnade Ulrica Eleonora över regeringen till sin make. Freden i Nystad 1721, där Sverige förlorade stora landarealer till ryssarna (Livland, Estland, Ingermanland och östligaste Karelen), ledde till ett missnöje mot kungen. Att han aldrig lärde sig tala svenska bidrog ytterligare till missnöjet. 1730 inledde Fredrik ett långvarigt förhållande med Hedvig Taube (31 oktober 1714-11 februari 1744), som resulterade i barnen Fredrika Vilhelmina (1730-1734), Fredrik Vilhelm von Hessenstein (17 mars 1735-27 juli 1808), Carl Edward von Hessenstein (1737-2 april 1769) och Hedvig Amalia von Hessenstein (2 februari 1744-6 maj 1752). Hedvig dog i sviterna av den senaste förlossningen, men redan året därpå hade Fredrik tagit sig en ny älskarinna, Catharina Ebba Horn af Åminne (27 maj 1720-12 september 1781). Fredrik avled efter en tid med slaganfall den 25 mars 1751 i Stockholm. Under hans regering bildades hattpartiet, som hade sin största politiska framgång under 1740- och 50-talen.

//Ulf Danell

Österlens Museum

1 riksdaler (ca 29,25 gram) från samlingarna på Österlens Museum. 1728 präglades 9309 stycken riksdalrar. På myntets revers (baksida) står kungens valspråk "Gud mitt hopp" (samma som hustrun Ulrica Eleonoras) ovanför det stora riksvapnet med Sveriges och dess besittningars emblem.

Ett brutalt bronsåldersmord

När Jonathan Lindström besökte Österlens museums fastlagsbulleföredrag i tisdags svingades holkyxor av brons och blodet flöt i berättelserna om Granhammarsmannen som brutalt höggs till marken för ca 3000 år sedan. Därefter slängdes han i vattnet och följde med strömmen en bit. Kanske var det till och med på en båt slagmålet ägde rum.

Åhörarna ryggade och höll för munnen i förskräckelse när Jonathan Lindström kom till den delen av föredraget som handlade om slagsmålet mellan den man han har skrivit en 570-sidig bok om och den anonyme fiende som utdelade huggen och som kanske undkom med livet i behåll. Hugg i svärmar dansade mot hans huvud och arm. Det dödande hugget föll över ögat.

Historien började egentligen med att Jonathan kom i kontakt med skelettet av den s k Granhammarsmannen på Statens historiska museum och sedan inte kunde släppa tanken på vad som egentligen hade hänt mannen under hans sista dagar. När han sedan fick tid att återkomma till museets magasin och titta närmare på skelettet var han fast och skrev så småningom sin fantastiska bok som inte bara berättar  ingående om ett personöde utan också visar på all teknik som idag kan användas inom den arkeologiska forskningen för att få fram nya och intresseväckande resultat.Forskningen kring Granhammarsmannen har berikats av kunskap från alltifrån arkeologer, läkare och tandläkare till amerikanska tomahawk-föreningar och brottsutredare.

Han dog i Uppland men mätning av stontiumhalten i skelettet visar att han inte var född där utan, vilket vi här i Simrishamn tyckte var extra intressant, troligen hade växt upp i Skåne och under minst 10 års tid hade bott i östra Skåne. Alla var rörande överens att det var från Österlen han härstammade.

Under föredragets gång fick vi,  liksom i boken,  följa Granhammarsmannen från vaggan till graven. Samtidigt fick vi en bild av bronsålderns föreställningsvärld och vardag. Och nu har vi också en mängd idéer till vår nya utställning PETROGLYFISKT- virtuella upplevelser kring hällristningar som öppnar 10 maj.
Välkommen då och en ytterligare uppmaning är: Läs Jonathan Lindströms bok BRONSÅLDERSMORDET!

Lena Alebo
Österlens museum