Magasinsarkeologi - mellan dröm och verklighet

Gjorde i veckan som gick ett studiebesök i universitetsvärlden. Institutionen för arkeologi och antikens historia i Lund hade ordnat ett forskarseminarium i ämnet magasinsarkeologi, något som i högsta grad har varit aktuellt på Österlens museum de senaste åren. Accessprojektet, arkeologiprojektet och arkivprojektet här på museet har många gemensamma nämnare med det som projektledaren Kristina hade att berätta, fast på ett betydligt mer akademiskt vis.

De senaste tre åren har ett tiotal studenter på mastersnivå arbetat med att gå igenom fynd och utgrävningsdokumentation som blivit liggande i Historiska Museets stora magasin utanför Lund. De tog itu med det som av arkeologerna kallas för ”rapportberget”, och skrev klart en stor mängd sammanställningar av intressanta utgrävningar som gjorts de senaste 40 åren, inte minst ute på Österlen. Varför rapporterna aldrig blev skrivna direkt efter utgrävningen hade många olika förklaringar; tidsbrist, skral ekonomi , tidens anda, mänskliga faktorn. Men nu är det gjort, materialen är redo att beforskas och tio studenter är lyckliga, många erfarenheter rikare och redo att anställas på något museum.

Dessutom har ämnet ”magasinsarkeologi” genom detta projekt uppgraderats till att bli ett vedertaget universitetsämne, en egen disciplin. Inte minst känns det gott att veta för den lilla lundastudentska man har kvar nånstans inne i sig, att det man sysslat med de senaste åren (städa ensam i dammiga, mörka magasin) är något som har ett värde även i den akademiska världen.  Åtminstone är ju detta som vi gör dagligen och stundligen något som bereder vägen för det som Kristina agiterade för på seminariet:  ”Svaren på forskarnas frågor finns inte att söka i nya utgrävningar. Det är i de redan uppgrävda massmaterialen i våra magasin svaren finns; sammanställ, beforska, skriv synteser!”

Överfört till Österlens museum, och de 130 000 föremål och arkivalier som finns i våra samlingar, så finns ju onekligen en stor potential att nå nya och spännande forskningsresultat. Ämnena skiftar från arkeologi, numismatik, konstvetenskap, etnologi och textila tekniker. Här kan man verkligen tala om kulturskatt, en äkta Österlensk kulturskatt. Tänk att få en överblick över samlingarna på Österlens museum, att sammanställa, att beforska, att skriva synteser… Drömmarna som tog form hos mig och Jeanette låg kvar som ett drömskt, rosa vadd i våra antikvariehuvuden när vi vandrade hemåt genom ett Lundagård i höstskrud.

Dagen efter seminariet var jag och Håkan på Garverimuseet här i Simrishamn för att inventera de föremål som finns utställda och magasinerade här sedan 1920-talet. Jag tvekade en stund om jag verkligen skulle klättra upp för den vingliga stegen för att följa med Håkan upp till ”bortre vinden”. Dammet yrde, luckan riskerade smälla igen i huvudet på en och lyset fungerade inte, men så ropade Håkan plötsligt: ”Ulrika kom upp, det här vill du nog se!”.

Däruppe på vinden kraschlandade mina Lunda-illusioner för denna gång, när jag i mobiltelefonens svaga ficklampestråle kunde urskilja tiotalet lådor med keramikskärvor och andra föremål från någon bortglömd arkeologisk utgrävning i Simrishamn. Under dammet syntes musätna tidningar från mars 1967, vilket fick datera fyndet tillsvidare. Det återstår onekligen en del arbete innan vårt mål om välvårdade, lättillgängliga och forskningsbara samlingar på Österlens museum blir verklighet...  Fortsättning följer!

Ulrika Wallebom

Den Österlenska myten

Så vad är en myt? Det finns olika betydelser för ordet myt. Många kanske tänker på ordet i religiösa sammanhang, såsom till exempel skapelsemyter. Men det finns andra myter i dagens samhälle, några av dom stöter vi på dagligen och vi använder myter som verktyg för att förklara och få en förståelse för vårt slumpartade vardagliga liv. Ett exempel på en vardaglig myt är om man på Malmö station ser en person som står på vänster sida i rulltrappan istället för höger och därmed hindrar flödet av människor, så kan man förklara det med att den personen måste vara från landet. Det finns även något som som vi kallar för moderna myter eller skrönor och alla har säkerligen hört en någon gång i sitt liv. En av de mest kända är råttkött i pizzan. Det finns harmlösa myter och så finns det farliga myter. Myter kan användas för att skapa föreställda gemenskaper. Tyvärr missbrukas ofta kulturarv för att skapa myter som används i rasistiska sammanhang. Under andra världskriget skickade Hitler hit forskare för att studera det svenska kulturarvet som sedan skulle användas för att förstärka myten om den ariska överheten. Idag kan man se liknande tendenser till farliga myter i samhällslivet.

Så vad är då den Österlenska myten? Jag skulle säga idyllisk. Jag vill påstå att alla är av den uppfattningen att Österlen är idyll och en plats där tiden nästan har stått stilla. Det är öppna landskap, havet, små gulliga hus och gårdar. Det finns ingen kriminalitet och folk pratar en konstig skånska som ingen förstår. Jag har själv växt upp i utkanten av Österlen och min pappa kommer där ifrån. Jag kommer ihåg från min barndom den österlenska idyllen, med besök på kaffestugor med farmor och gammelmormor (som pratade en skånska som man inte förstod), lekande på de öppna fälten och de små söta fiskelägena vid havet. Jag kommer ihåg släktkalasen med den obligatoriska spettekakan och Brösarpsbackar som var som berg-och-dalbana när man åkte förbi dom.

Men är det så? Äpplemarknader, konstrundor och ett idylliskt paradis? Finns det fattigdom, misär och kriminalitet på Österlen? Och en ännu viktigare fråga: Upprätthåller vi på museet den Österlenska myten eller skildrar vi hela den bistra sanningen? För hur är det egentligen? Med byar på Österlen som avbefolkas, skolor som läggs ner och ungdomar som stryker omkring på gatorna för det finns ingenting för dom att göra? Vad ska museet visa? Vi är just nu uppe i en inventering och genomgång av våra samlingar och magasin. Vi planerar att skapa en ny insamlingspolicy och då är dessa frågor väldigt viktiga att ha i åtanke för att just skapa en så objektiv och sanningsenlig berättelse om Österlen som möjligt.


/Jeanette Gimmerstam
Österlens museum